Fylld av oklara tankar. En blandning av inspiration, frustration, påbörjade avslut och nystartade idéer famlar jag runt just nu. Några centimeter ovanför marken. Ibland behöver vi tappa fotfästet lite tror jag. Ibland måste vi våga att sväva ut, släppa taget för att se vart våra fötter bör landa. Det gör mig lycklig att våga att tillåta detta som inte alltid varit helt självklart. Jag får vara låg, liten eller sårbar. Jag får vara lycklig, kaxig och osårbar. Bara för att jag är människa. Bara för att jag är jag. Och bara, om det nu är bara, för att jag vågar vara den jag är och vill vara det. Så jag ska tillåta mig att sväva ett tag till. Låta framtiden vara oklar. Jag behöver inte hålla i alla trådarna. Jag behöver inte alltid ha svaret. Jag behöver inte slå mig fram för att komma dit jag vill. Jag kan nöja mig med att bara vara. betrakta och låta tiden visa mig när och vart jag ska landa. Några centimeter ner till marken igen.