Sov som en klubbad sälko hela natten efter en jobbig dag igår dels efter det jag skrev om här på bloggen igår. Många känslor av oro, beslut, frustration tunga telefonsamtal, separationsångest och otillräcklighet. Dessutom så sålde vi ju iväg våran lilla mysvalp samma dag. Klockan nio kom vår rymmare iaf tillbaka, tack o lov, och i samma stund släppte kroppen liksom taget om mig och det kändes som jag inte sovit på 700 år.....Idag är jag utsövd och tacksam över alla fina vänner och familj runt omkring mig. Tack alla ni för all hjälp, alla råd och eget engagemang. Och tack för blomsterbuketten! Ni alla är min rikedom i världen.

 

 

Vissa säger att barn med särskilda behov är en gåva. Född här i världen för att dela något viktigt. Vissa kallar dem indigobarn. Andra säger att barn med särskilda behov ökar på grund av att samhället ser ut som det gör. En yttre faktor som påverkar mänskligheten negativt, brist på gränser, stress etc., Vissa förespråkar medicin. Andra inte.,. Vissa förespråkar extra hjälp i skolan andra tycker de tar för mycket tid och resurser och tar uppmärksamhet från de barn som inte har särskild problematik. Vissa ser dem som ren belastning. Gemensamt är att väldigt många har åsikter kring barn med särskilda behov. Positivt och negativt.

 

Att ha åsikter är ett att leva i det en annan. Att förstå att det kan vara kämpigt ibland är inte detsamma som att inse att hela vardagen är en vandring på glas. Att tankarna kring vad som är bäst i framtiden byts ut mot OM vi finns i framtiden. När livet är lika skört som smörpapper och man vakar en hel natt i hopp om att se oss vakna imorgon, då finns inga säkra åsikter kvar längre om vad som är rätt och fel. Då finns inga tankar om gåvor eller orättvisor, då finns bara tankar om hur mycket som håller oss kvar, stampandes, kämpandes och älskande.

 

Och när jag väl lyckas somna står sängen tom när jag vaknar och här sitter jag nu och kan bara hoppas att allt är bra. Så jag ringer hab bara för att höra att det här inte ligger på deras bord utan att jag ska ringa till Bup. På bup säger man samma sak och ber mig att vända mig till socialtjänsten för att där höra att det här inte ligger på deras bord heller. 

 

Så här står vi nu kvar. I åsikternas gåvor och orättvisor och funderar över vad som sker bortom orden. Innanför murarna. I verkligheten av att leva med barn med särskilda behov. Det enda svar jag får är att barn med särskilda behov har ingen plats alls. De bollas runt och bollas bort och ingen vill ta på sig att hjälpa dem. 

 

Ensam står vi nu och stryker ett knögligt smörgåspapper. Försiktigt för att inte nöta kanter eller göra hål. De går inte att reparera igen. Och resten av familjen står kvar med sina sköldar i tron om att de skyddas. När vi vågar andas kramas vi i massvis och påminner varandra om hur mycket vi alla älskar varandra. För det gör vi och det är det som håller oss tätt omslutna och ger oss kraften att ständigt vandra. Hand o i hand. Tillsammans. Innanför allas åsikter och råd och utanför samhällets hjälp. Vi äger inga klara åsikter. Vi äger bara tillvaron.

 

 

Jag vill möta...

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

...och låter själen vila.

 

 

Efter ännu en sömnlös natt har jag sorterat alla lösa tankar och vävt ihop dem till en helhet. Ibland lönar det sig med lite vakennätter....:)

 

Den här dagen har jag fyllt med ny kraft. Glädje och tillit över allt som sker. Vågat bestämma mig och göra verklighet av mina drömmar. Tänk att det ska vara så svårt att våga förverkliga drömmar! Förnuftet tjatar "tänk om..." och "kan du verkligen...." Nu har jag frågat hjärtat. Hjärtat är mildare och klarare. Hjärtat ser inte hindren. Hjärtat ser lösningen. "Vill du verkligen det?" frågar hjärtat. I dag svarade "Ja".

 

"Då så" sa hjärtat. "Gör det då".

 

thats it.

Har haft en sån där natt som jag har ibland. Inte ofta men ibland händer det. En sån där natt när jag vaknar och känner mig tröttare än innan jag lade mig igår... ibland kommer tankarna och drömmarna om vart annat och sysselsätter mig hela nätter. Tänker och planerar. Vrider och vänder. Ser hinder och lösningar tydligare än nånsin. Sover en stund och drömmer vidare, vaknar och sorterar tankar igen. Och runt omkring i sovrummet är det alldeles mörkt och alldeles tyst och det gör att varken synintryck eller hörselintryck kan avbryta tankarna. 

 

Det handlar inte alls om att jag legat vaken och ältat, mått dåligt eller gråtit i natt. Det handlar om att jag just nu gjort mig bekväm i en obekväm tillvaro bara för att jag glömt bort att känna efter innan jag handlat. Låtit  annat styra mig för att vara till lags, istället för att ha låtit mig ta hand om mig själv och lyssnat inåt.

 

Inatt sa jag stopp till mig själv. Stopp! ta dig tid att känna efter vad du vill nu, Catarina. Och med ens som man gör det. Stannar upp alltså och om än bara för en minut, en dag eller en natt som jag gjorde så talar vårat hjärta tillbaka till oss. När hjärtat talar finns inga men, inga krångel, inga hinder eller inga tänk om....Det finns bara klara insikter.

 

Idag är jag tröttare än nånsin i kroppen men piggare och renare än nånsin i själen.

 

Just idag är jag stark.

 

 

Lova lyssnar på Spotify. Hon lyssnar bara på sånger som handlar om bajs. Lite olikt henne eftersom hon i regel brukar lyssna på bra musik. David står brevid och klagar lite.

 

- Men Lova måste du lyssna på sånt här??

 

-Jaa....det är kul säger Lova.

 

David påminner henne:

 

- Förstår du vad pinsamt det blir för dig när det står på din Facebook att du lyssnat på alla de här låtarna?

 

Lova svarar:

 

-Nej då det är ingen fara, jag loggade in på ditt Spotify så det står på din facebooksida istället....

 

 

 så blev det en virkad hatt häromdan (?????) och ett par Vita cowboystövlar  (2 nr för stor....) idag efter en runda i Sandviken där jag dessutom träffade så många gamla vänner och bekanta. Och så här är det:....Jag längtar tillbaka till Sandviken också.....! Just nu är jag dessutom så impulsiv att jag inte riktigt vet vad som sker....

 

Förresten är det nån som har en aning om vad krypolja är? Tar den bort småkryp i bilen eller ska man skaffa den om man har problem med fortkörning eller kryper den bara in i bilporerna....? Alla dessa underliga funderingar varför bygger de små konstiga huvudbrybyggnationer i mig. Det här är ju nåt ag inte ens behöver gå runt o fundera på......

 

Fylld av oklara tankar. En blandning av inspiration, frustration, påbörjade avslut och nystartade idéer famlar jag runt just nu. Några centimeter ovanför marken. Ibland behöver vi tappa fotfästet lite tror jag. Ibland måste vi våga att sväva ut, släppa taget för att se vart våra fötter bör landa. Det gör mig lycklig att våga att tillåta detta som inte alltid varit helt självklart. Jag får vara låg, liten eller sårbar. Jag får vara lycklig, kaxig och osårbar. Bara för att jag är människa. Bara för att jag är jag. Och bara, om det nu är bara, för att jag vågar vara den jag är och vill vara det. Så jag ska tillåta mig att sväva ett tag till. Låta framtiden vara oklar. Jag behöver inte hålla i alla trådarna. Jag behöver inte alltid ha svaret. Jag behöver inte slå mig fram för att komma dit jag vill. Jag kan nöja mig med att bara vara. betrakta och låta tiden visa mig när och vart jag ska landa. Några centimeter ner till marken igen.