Barnen och jag hade ett litet samtal på kvällen om hur den första människan och djuret kom till egentligen.

Jag berättade att det finns fler teorier och att ingen kan veta helt säkert hur det gick till och får oväntad hjälp av ett av barnen i min förklaring:

Barnet: Många tror olika. Det finns också de som tror att Judarna skapade de första människorna, men det tror inte jag.

Jag: Judarna?

Barnet: Ja vet du inte det???

jag: Menar du inte Gudarna?

Barnet: (tyst en stund)....ja...jo...gudarna kanske det heter.

Och detta barn ska vara barn till en kyrkovaktmästare och barnbarn till en präst....hm...Tror vi får öva en stund till på detta. (kanske bör tilläggas att samma barn en gång berättade för sina syskon att de första människorna på jorden hette Hans och Greta också....)

Vargjakten delar upp Sverige i två läger. Ska de jagas eller inte? Åsikterna går isär.

Samtidigt i Höör får man problem med vargflocken i en djurpark. De lyckades rymma och har nu avlivats.

Tidningen skriver:

" "Egentligen började det hela redan i torsdags", berättar Johan Lindström, djurparkens djurförman i ett pressmeddelande.

"Två unga hannar hade lyckats gnaga upp ett litet hål mellan varghägnet och kronhjortsfållan. Vi lyckades få in dem i hägnet och laga hålet. Det är väldigt svårt att få vargar som börjat ta sig ut att stanna kvar inne i hägn, men efter några dagar med förstärkt tillsyn började vi tro att det hela trots allt hade löst sig till det bästa", förklarar han. "(SvD)

Visst är det egendomligt? varför ville de absolut ut just nu? Kände de på sig något? Att djur känner på sig naturkatastrofer är bevisat många gånger, men kan de ha kännt på sig detta? (Den pågående vargjakten) Antagligen inte.

Vad handlar det då om? Konspiration? Är rymningen fejkad för att staten ska skrämma upp även våra svenskar i södra delen innan de tar ställning? Antagligen är det inte heller så, utan en tillfällighet åter där livets händelser om och om igen förvånar oss med sin magi.

Men visst har jag ställt lite grubbel med detta inlägg? Visst är det egendomligt? var det verkligen en tillfällighet? Döm själv.;)

Den senaste tiden har jag arbetat mycket i energier. Lyssnar inåt, uppåt och kommunicerar på andligt plan. Där har jag min själsvän också att dela tankarna med. Känner ännu ett växande och utvecklande och möter nya delar hos mig själv och i andevärlden.Som alltid i den andliga utvecklingen finns där alltid mer att lära. mer att se, känna, höra och förstå. Ett givande och tagande i all kärlek och fullbordande samarbete. Ibland får jag känna mig som en duktig elev och ibland blir jag slagen på fingrarna:) ofta när min analytiker tar över eller min vetenskapliga forskare som också vill övertala mig om motsatsen. Det spelar egentligen ingen roll hur mycket jag försöker att förneka, jag blir tillsist överbevisad än hur jag gör. Budskapen från andevärlden är raka, enkla och okomplicerade. Det ligger bara i den männskliga naturen att vilja krångla till allt som känns annorlunda.

Att arbeta andligt är hur som helst utvecklade. Oavsett hur man utvecklas, så ger det ändock kärlek. man ska dock inte tro att alla som utvecklar sig andligt blir självklara medium. Det handlar om att få en kontakt med ett universum utanför vårt eget sinne, utveckla ett samarbete och utveckla sin egen styrka, självläkande förmågor, kärleksbringande till omvärlden och att låta öppna sina ögon för den fantastiska skönhet livet har att erbjuda oss. Att meditera i kärleksljus tyst för sig själv helar kroppen oavsett om du söker andlig kommunikation eller bara en stunds stillhet. Att lyssna inåt och höra sin egen röst ibland minst lika helande. du bär själv också så mycket visdom du inte alltid är medveten om. I meditation har du tillfälle att lyssna till den en stund.

Det kan ju inte bli mycket bättre än så! Ändå är det så få som vågar tro eller ens vågar prova. Många skakar på huvudet, hånskrattar kanske och rusar sedan vidare i sitt liv med så brått att de aldrig ens hinner upptäcka livet självt som de just för stunden befinner sig i.

andlig utveckling är i mina ögon så mycket mer än många tror. Det handlar helt enkelt om att våga vandra upp för sin inre trappa utan att behöva hålla sig i räcket. Att våga tro på sig själv och upptäcka hur kärlek kan läka, hela, delas och öppna nya vägar i livet.

Som sagt: Bättre än så kan man väl ändå inte förvänta sig att få ha det:)

Jag önskade mig lite mildare väder och klev upp till ännu bistrande kyla idag. Man ska önska sig varsamt sägs det. Genom att önska oss något vi inte har är att erkänna att det fattas oss och då kan vi inte heller vänta oss att få det. Är det så? Jag ska dela en liten historia om detta, hämtat från Louise Hay:

"En man boende i norra Mexicos bergområde berättar:

Det hade inte regnat på evigheter, den värsta torkan i urminnes tider. En vän, som är Indian frågade en dag om han vill följa med till en plats där huden mellan världarna är mycket tunn så att regnet kommer igen. Mannen tackade självklart ja och de gick iväg. En lång bit upp i bergen gick de, över svår terräng och värmen gjorde dem ännu tröttare. 

Tillslut kom de fram till en plats där någon byggt en cirkel av stenar. Indianen berättade att cirkels byggdes för så länge sedan att ingen längre känner till vem som gjorde det.

Indianen tog av sig skorna och gick in i cirkeln. Inne i cirkeln tackade han och hedrade förfäderna. Sedan stod han bara där tyst och blundade en stund.

Sen klev han ur cirkeln, satte på sig skorna och sa: nej nu är jag hungrig, ska vi gå hem och äta.

mannen som följt med indianen frågade: Skulle vi inte be om regn?

-  nej om jag bad om regn skulle det aldrig regna. Så fort vi ber om något ska hända har vi redan erkänt att  saknas nu.

-  Om du inte bad där inne i cirkeln, vad gör vi då här?

-  När jag blundade kände jag hur det känns att stå barfota i leran i byn, efter allt regn. och jag kände lukten av allt  regn som rinner ned för väggarna på husen i byn- Sedan kände jag hur jag sprang i säden på åkrarna som växt sig högre än mig av allt regn. Och sedan tackade jag för allt regn som redan fallit."


Vi har så mycket att lära av naturreligionerna tror jag. I det civiliserade samhälle vi idag befinner oss i har vi glömt bort vad livet handlar om. Först när vi lever sida vid sida med naturen kommer vi att kunna ta del av livet på ett sant sätt. Först då förstår vi begreppet om en plats där huden mellan världen är så tunn att vi kan kommunicera med den.  

Vi är ofta för avtrubbade idag för att se själsslöjan i naturens skönhet. När vi betraktar blomman så ser vi i vilket skede den är, outslagen, i sin fulla prakt eller snart vissen och förbi.

Vi ser sällan blomman som en del i livets skapelse, precis som du och jag är,  med dess verkliga skönhet och form och sin unika skapelse som just Den blomman vi för stunden betraktar.

Allt liv har en själ tror jag och naturfolket låter dessa själar uppfylla existensen lika väl som vi människor tillåts att uppfylla den. Först den dag vi i västvärlden kan uppleva detta kommer vi att börja ta mer hand om skapelsens alla former. Om den dagen kommer vill säga. Först den dagen kommer vi att upptäcka hur skört, vackert och sammanflätat livet är och kommer att känna otrolig vördnad och tacksamhet över att vi får ta del av det och den.

Välkommen in på min hemsida: http://chinaconina.webs.com

Feer som en del av verkligheten?

Min dotter har som ni säkert förstått asperger syndrom. Ett handikapp som inte syns på utsidan men plågar insidan. Varje dag är en kamp. Varje dag är så stor att den oroar, stör och påverkar på ett destruktivt sätt. Vissa dagar är naturligtvis arbetsammare än andra och just nu befinner vi oss i en längre period av detta illa mående. Jag skriver oss eftersom det påverkar hela familjen på ett eller annat sätt.

 Tårarna är många och faller ofta mellan skrikattacker eller självdestruktiva utlopp. Att lugna henne är som att strö salt på såren. Att tillrättavisa eller avleda minst lika svårt. Det enda man i stort sätt kan göra för att hjälpa dessa gånger är att visa sitt eget lugn, hålla sig på en fast punkt och alltid vara tillgänglig och visa att man älskar trots alla emotionella slag, svek och hårda ord. Det är det enda vi, åtminstonet, sett att vi kan göra och för den skull inte sagt att det är lätt.

 Vi låter bara oss vänta in tiden som det tar, alla tvångstankar och ticks som rituellt måste genomgås i varje steg vi tar. Alla avbrott och attacker som gör att vi inte kan planera vår dag eller ens gå från hemmet just nu.

 -Jag vet inte varför jag bara gråter, säger hon. -Det är som om tårarna ska ut bara.

-Och min röst bestämmer att jag ska skrika, inte jag, men det blir också bättre när det fått komma ut, säger hon.

 Den största skillnaden mellan människor med diagnoser och människor utan är nog just det att vi utan lärt oss från tidigt att bara bita ihop, stänga in och förtränga alla känslor. Man gråter inte hur som helst. Skriker absolut inte, och visar aldrig känslor öppet inför okända.

Medan barnen med diagnos inte kan bita ihop på det sättet utan de bubblar över till sist och måste få ut sig allt för att gå vidare.

Frågan blir ju då. Vem är egentligen friskast av oss?

Borde inta alla få gråta och skrika ur sig emellanåt för att bli av med känslor man inte vill ha kvar?