Finns änglar?
ja visst finns de. Och de bor ibland oss. Både himmelska och jordiska. Vi är bara så fast i den materiella och stressadde vardagen att vi inte alltid ser dem. De knackar på vår dörr, men vi öppnar inte. Varför? jo för att vi inte hör dem eller inte hinner eftersom vi är fullt upptagna av annat. Ibland påminns vi. Stannar upp. Lyssnar, känner och funderar. Sen går vi vidare igen utan att vidare känna glädjen och tacksamheten just då.
Ibland tar vi ändå en promenad för oss själva och hör dem viska till oss, påminner oss om att de finns eller säger något till oss som gör livet så färgstarkt och fantastiskt. Ändå hjälper det inte alltid.
Jag möter ibland dem som är arga över situationer och andra människor så till den grad att de uppslukas av ilskan eller irritationen så mycket att de inte ens tittar åt sina änglar.
Jag möter ibland dem som tror att livet går i 120 km i timmen hela tiden och att de måste ligga först i hastighetstävlingen. Som om den skulle sluta utan dem. Som om någon ens vill ha den kvar.
Jag möter ibland dem som grämer sig över sin egen olycka, ohälsa eller bristande situation. Sådana som fallit offer under sig själva och den enda fångvaktaren är just dem själva. Fångvaktaren själv har inte bett om jobbet utan är även den en ängel som viskar oavbrutet om att släppas fri och att börja skapa.
Vi ser inte änglarna alla gånger trots att de bor här ibland oss. För mig är min familj, mina barn, mina vänner, mina hundar, mina grannar, mina medmänniskor Mina Änglar. Mitt liv skull ju vara så färglöst utan dem! För någon någonstans är jag en ängel för dem. Precis som du är en ängel för en annan och kanske 100 tals. Hur många spelar ingen roll. Inte ens om du inte tror att du är en ängel för någon.
Huvudsaken är att du ser dig själv som en ängel! Ditt liv är en gåva värd att förvalta. Du är unik och har betydelse. Annars hade du inte gått här på jorden just nu.
varje kväll när jag stoppar om barnen för att sova påminns jag alltid av tanken om hur rikt mitt liv är. När jag ser de trygga somna i ro och lämna mig en stund för drömmarnas egna liv och landskap kan jag inte göra annat än att känna tacksamhet och glädje över dem. Mina änglar finns i allra högsta grad och jag försöker att se dem så mycket jag kan utan att hamna i stresshjulet, falla i dövhet eller ramla som offer för yttre påverkningar. Vi är inte mer än människor allihop och vi kan inte alltid lyckas. men vi kan ha det i åtanken och påminna oss själva när vi märker att vi hamnar fel. varje sekund är en ny början på vårt liv. Vi kan alla fånga den.
Alkohol och droger
Var på en fantastisk föreläsning i går hos min syster som hon höll tillsammans med sin arbetskollega, Tony.
Föreläsningen handlade om riskfaktorer, skyddsfaktorer och beteende hos barn och hur vi vuxna kan vara en tryggande förebild samt få insikt och kunskap i alkohol och drogberoende hos ungdomar.
Cilla ÄR en fantastisk föreläsare och bär på så mycket kunskap inom detta i sitt arbete och nu längtar jag till fler föreläsningar av henne i KBT relaterade metoder!
Läs mer om henne och hennes arbete HÄR och ta er tid att lyssna om hon håller föreläsning fler gånger! Det är en upplevelse.
Kurser, hundar och barn
På eftermiddagen väntar vi hem David som fyller 8 år idag.
Vi ska göra tårta så klart och försöka bygga ihop ett G-Force laboratorium med tusentalsdelar som mer liknar en IKEA konstruktion, ni vet en sån där jag redan konstaterat att vi måste fått fel bitar med i förpackningen eftersom den inte går att bygga ihop.
Precis som när jag köpt LEGO åt David och är övertygad om att de lagt i fel bitar....."Så här ser den inte riktigt ut på bilden" säger David efter några timmar av mitt byggande. ",men vad konstigt!" Säger jag, "De måste ha ritat fel på bilden, eller hur!" Än så länge köper han allt jag säger utan att ifrågasätta efteråt, anar att man får igen det här lögnspelet när han blir äldre. Det är väl just det som kallas Karma tror jag....
Miranda är hemma med mig idag och har målat fåglar på förmiddagen, som ingick i hennes läxa. "Nu har jag gjort nog för idag" sa hon efteråt så bestämt att jag inte dividerade mer om det. Sedan dess har hon masat omkring här hemma i tystnad och lugn. Hon laddar sin energi av tystnade så jag håller mig en bit på avstånd från henne eftersom jag vet att hon vill ha det så ett tag.
Men snart ska jag ropa på henne och störa tystnade eftersom det börjar bli dags för valp-matnings-dax. En sådan grej är en av de få grejer som faktiskt får avbryta hennes stillhet en stund. Och vem kan motstå och avbryta sina aktiviteter för valparna förresten? Tänk att man kan bli så kär i så små, små ynkliga varelser som knappt kan gå ens.... Kolla gärna in på hundsidan och titta på lite nya bilder! KLICKA HÄR
Prinsessan på ärten
Att hennes liv är så rikt och så mycket mer genuint än många andras och att det vore ju det ultimata om alla hade asperger, men nu har ju inte alla de och därför klassas det som olikt trots att det är unikt.
Men att det så klart blir mycket jobbigare för henne än för dem som inte uppmärksammar alla de sinnesintryck som hon gör att lära sig saker snabbare i skolan eller förstå beskrivningar snabbare osv.
Miranda som är klokare än så frågade mig:
"men varför ska man ödsla bort hela sitt liv på måsten då? Som att gå i skolan? Vore det inte bättre om man fick lägga tiden på det man själv ville än det alla andra vill? Jag till exempel kan inte lära mig matte i klassrummen där alla pratar och kastar sudd på varandra, men om jag fick lära mig matte ute på en vacker äng med massvis av blommor, en liten bäck som porlade och fågelkvitter runt omkring mig, då skulle ju jag lära mig matte bättre. Då har jag ju lärt mig en massa saker samtidigt som jag fyllt mitt liv med en massa saker som jag vill uppleva."
Ja varför är det inte så? Jag hade inget bra svar på det förutom att "Du är nog en ängel du Miranda, här på jorden för att lära oss en massa saker som vi behöver. Tänk att du är min dotter! Bättre skatt kan man ju inte få."
Melodifestival
Idag är det lördag. Inte vilken lördag som helst utan melodifestivallördag! Vi är redan taggade, som de schlagertöntar den här familjen är....det vill säga hela familjen utom David.
Om resten av familjen älskar musik på olika sätt och tävlingar i alla de former så avviker han på det spåret. Musiktävlingar är det värsta David vet. Neeej inte nu igen suckar han när vi andra studsar av förväntan i soffan och redan knåpat ihop ett ordentligt röstningsschema inför kvällen.
Röstningschemat handlar om att betygsätta sången, framträdandet, scenkläderna, artisten...ja allt! Upp till 10 poäng får man sätta och vi fördelar dem med omtanke. Lyssnar, iakttar, diskuterar för att sedan sätta vår individuella bedömning.
Hela familjen alltså även david men han gör på ett annat sätt: han hör första tongångarna, om ens det, visar med tummen neråt och säger: den suuuuger, skriv det på mig. Om nu inte Lordi skulle dyka upp förstås, vilket är mindre troligt, eller något annat tufft trum- och gnisselelgitarr band.
Nej David är en cool kille han, vill iaf vara det, och tycker om coola grejer. Och har rummet fullt av tuffa grejer och spelar de häftigaste spelen och är supertuff kille. Och så mitt i detta allt så blev han världens gladaste kille igår när han äntligen lärde sig, efter lång tids tragglande, att rita ett fint hjärta! Nöjd hoppade han runt i lägenheten överförtjust över sin egen förmåga och visade alla, i tur och ordning, vilka fina hjärtan han kan göra!
Och idag har jag också lovat att han ska få en egen profil på stardoll. Ett spel på internet där man kan göra sin egen stardoll, inreda rummet och köpa snygga kläder och smycken:) Ett riktigt glitter och glamourspel i verklig schlageranda. Det är nog svårt att bli riktigt tuff hela vägen när man växer upp i en tjejdominerande familjuppsättning:) <3
drömmar o verklighet
Ibland lever vi utan att se på vårt liv som en del av det vi har. Vi springer utan att veta vart och vi stressar utan att veta varför. Som om tiden borde dela sig i tanken av att den är inte påhittade för vår skull utan där för att vi ska ta del av den.
Allt det stora ger mig just nu en massa ny insikt i det lilla samtidigt som det lilla ger mig insikt i det stora. Just nu låter jag mig vara i ett inre flöde som är välkommet och tacksamt. som om jag gått i ide en stund i och med kylan för att nu sträva mig utåt igen med en annan kraft och motivation. Har så mycket som väntar på att göras. Så många ideer som kräver struktur. Så många drömmar som pickar mig på axeln. Men de förverklas inte av min stilla väntan. Nu är de utvecklade till den grad att jag ser hur de ser ut. Som om man måste vila en stund i tanken för att kunna tänka igen. Det är precis som med kroppen eller livet i sig själv. jag tror att lugnet stillheten och vilan är a och o för att vi ska orka vandra vidare.
Och mitt i detta kan jag ändå inte släppa tanken på det där huset som känns så mitt som dök upp på hemnet....Och pengarna som inte finns till det än hur jag gör....Vissa drömmar stör verkligheten faktiskt även om inte alla gör det. Men vissa är svårare än andra att bli riktigt av med.....
Min dröm idag kanske mina barns dröm imorgon?
Det var drömmen. men visst önskar man väl ibland att man skulle kunna resa i tiden en stund. bara återvända en gång till ett ställe man bär i sina minnen och som betydde mycket för en. Inte stanna kvar. nej inte så jag trivs och älskar mitt liv här och nu, utan bara resa dit en stund och känna de där dofterna som bara fanns där. Leka kurragömma i ladan som bara stod där. Utforska stigen i skogen och alla fingersvampar som växte där eller köra miniskidor nerför den gigantiska (då) backen som bara fanns där....?
När jag vaknade och satt mig vid datorn klickade jag in mig på hemnet som jag gör då och då av nyfikenhet så har just ett nytt objekt dykt upp. Ett hus vid skogen och åkrarna med enormt uthus och inbjudande miljö. Ett hus som kändes som mitt barndoms hus.
Ställer mig ju frågan just då igen om det fanns en mening med drömmen och det här var meningen att jag skulle se kopplingen och sambandet att förälska mig i det här huset. men om det nu var meningen hur kommer det sig så att när jag ringde telefonbanken så fanns inte de där 450000 kronorna där som huset skulle kosta....?
Hm...tror nog meningen med detta var att retas lite med mig i så fall så jag slog ihop laptopen igen och återvände till vardagen. Och istället för missmod kände jag tacksamheten till att jag bor här just nu och vad det betyder för min familj och en dag kanske mina barn beger sig i sina drömmar tillbaka till radhusområdet där vi nu bor och kittlas av tanken att få resa tillbake dit i en tidsmaskin. Bara för en kort stund, känna dofterna som bara fanns där, utforska skogen bakom vattentornet eller åka pulka i den gigantiska (då) backen som fanns mellan husen....
Spindelmancyklop
Igår när Miranda skulle lägga sig kände hon sig mörkrädd. Det är ju självklart synd om henne som har den känslan men när man som förälder har slagits med detta problem i X antal dagar och dessutom börjat misstänka att man är lite smålurad för att sitta kvar på sängkanten lite extra länge, så tröttnar man till sist....eller iaf är jag just den mamman som tröttnar till sist...
Så igår svepte jag in hela mig i den vita långa morgonrocken och satte på mig davids spindelman-cyklop-utrustning. Så där lagomt liten så man klämmer ihop hela ansiktet dessutom. Sedan anföll jag henne ända tills hon sa att jag var gullig i utstyrseln. När jag plågat henne ttill hennes tålamods ände sa hon det iaf och då kunde jag äntligen klä av mig de trånga simprylarna. Efteråt säger Miranda:
-mamma jag har det inte lätt med dig. Du är inte som vanliga mammor. När mina klasskompisar berättar efter helgen vad de gjort så berättar de att de varit i fjällen eller åkt skoter med sin pappa och sånt där häftigt. När jag kommer tillbaka och funderar över vad jag ska berätta så vill inte jag berätta att jag blivit anfallen av en mamma med cyklop, eller bli tvingad av min mamma att bära hem matkassen från affären och att hon tyckte det var så kul att hon låg i en snöhög och skrattade så att tårarna rann eller att hon leker att hon är en Rudolfnalle på kvällarna och river omkring med sängkläderna innan jag ska sova....
Miranda har ett och annat rätt förstås. men jag har liksom inte blivit så där supervuxen än som man kanske ska när man är mamma. men jag har i allafall ruggigt kul och så hoppas jag att de kanske glömmer de här små egenheterna när de blir större och ser tillbaka på sin barndom....eller så är det just pga av dessa små tillställningar som de en dag sitter med psykolog allihop och pratar ut om sin traumatiska barndom...Hm...Men psykologen förstår nog, de brukar ju vara beläst, att även mammor måste få ha lite skojigt ibland!
