Vissa säger att barn med särskilda behov är en gåva. Född här i världen för att dela något viktigt. Vissa kallar dem indigobarn. Andra säger att barn med särskilda behov ökar på grund av att samhället ser ut som det gör. En yttre faktor som påverkar mänskligheten negativt, brist på gränser, stress etc., Vissa förespråkar medicin. Andra inte.,. Vissa förespråkar extra hjälp i skolan andra tycker de tar för mycket tid och resurser och tar uppmärksamhet från de barn som inte har särskild problematik. Vissa ser dem som ren belastning. Gemensamt är att väldigt många har åsikter kring barn med särskilda behov. Positivt och negativt.

 

Att ha åsikter är ett att leva i det en annan. Att förstå att det kan vara kämpigt ibland är inte detsamma som att inse att hela vardagen är en vandring på glas. Att tankarna kring vad som är bäst i framtiden byts ut mot OM vi finns i framtiden. När livet är lika skört som smörpapper och man vakar en hel natt i hopp om att se oss vakna imorgon, då finns inga säkra åsikter kvar längre om vad som är rätt och fel. Då finns inga tankar om gåvor eller orättvisor, då finns bara tankar om hur mycket som håller oss kvar, stampandes, kämpandes och älskande.

 

Och när jag väl lyckas somna står sängen tom när jag vaknar och här sitter jag nu och kan bara hoppas att allt är bra. Så jag ringer hab bara för att höra att det här inte ligger på deras bord utan att jag ska ringa till Bup. På bup säger man samma sak och ber mig att vända mig till socialtjänsten för att där höra att det här inte ligger på deras bord heller. 

 

Så här står vi nu kvar. I åsikternas gåvor och orättvisor och funderar över vad som sker bortom orden. Innanför murarna. I verkligheten av att leva med barn med särskilda behov. Det enda svar jag får är att barn med särskilda behov har ingen plats alls. De bollas runt och bollas bort och ingen vill ta på sig att hjälpa dem. 

 

Ensam står vi nu och stryker ett knögligt smörgåspapper. Försiktigt för att inte nöta kanter eller göra hål. De går inte att reparera igen. Och resten av familjen står kvar med sina sköldar i tron om att de skyddas. När vi vågar andas kramas vi i massvis och påminner varandra om hur mycket vi alla älskar varandra. För det gör vi och det är det som håller oss tätt omslutna och ger oss kraften att ständigt vandra. Hand o i hand. Tillsammans. Innanför allas åsikter och råd och utanför samhällets hjälp. Vi äger inga klara åsikter. Vi äger bara tillvaron.

 

 

Jag vill möta...

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.