Kunde inte låta bli att fascineras över fallskärmshopparen Felix Baumgartner som igår hoppade från 39 000 meters höjd. I nästan 2 timmar satt jag och barnen fastklistrad vid livesändningen och följde hela förloppet.

Hur han vågar fattar inte jag. Bara ett par timmar tidigare var vi med hundarna i skogen när jag såg en färsk spillning. "Nu vill jag hem" sa jag till Per. "Det finns ett stort läskigt rovdjur i närheten, säkert en björn." Per svarar: "Jag såg spillningen också. Det är en mård bara...." Ah ett litet djur, okej då, tänkte jag och gick vidare, det var först efteråt när jag kom hem som jag googlade på mård och fick fram den hemska besten. Den där får säkert i sig en eller två nakenhundar. Nu vet jag hur dens bajs ser ut iallafall, så nästa gång jag ser sånt ligga och ryka efter vägen, vänder jag, och går hem. Iallafall med Misak.

Hur som helst: Livesändningen med Felix var det ju jag skulle skriva om: När jag tittade på den så kunde jag inte låta bli att fundera över vem som var mest dum i huvudet. Han som bestämmer sig för att hoppa från stratosfären eller jag som väljer att titta på trots att jag vet att hela förloppet är livsfarligt..... Insåg att det faktiskt var jag, och ändå fortsatte jag att titta.

Fantastisk känsla var det tillsist att se honom landa efter en lång färd och dessutom gör han en av tidernas vackraste fallskärmslandningar när han glider ner och landar mjukt på båda fötter utan att tappa balansen....