Idag har jag och pappa varit till Sandviken och höstplanterat på mammas grav. Det såg ganska övergivet ut vid hennes grav när vi kom dit, de flesta hade redan vinterfixat vid gravarna runt omkring hennes. Det var nästan så att vi hörde hennes röst när vi kom:

- Äntligen kommer ni! Har ni sett hur det ser ut här! Det här borde ju ha fixats för längesen!!

Mamma var ju mycket noga med vissa saker. Bland annat blommorna och landen i trädgården. Inte så att hon hade gröna fingrar ppå det sättet att det alltid var hysteriskt trädgårskatalogsnyggt runt hennes hus, men det var alltid städat och fixat i rätt tid.

Blomlådor och krukor skulle ut direkt efter järnnätterna och bären skulle alltid plockas av från buskarna, liksom äpplen och annat ätbart när de var mogna. Och ogräs skulle ryckas dagligen och gamla blomknoppar skulle tas bort direkt.

Jag är inte själv av samma sort. Jag njuter så av växtlighetens skönhet att jag knappy märker om gräset blir för högt eller vissa växter redan slutat blomma och egentligen ska plockas bort. Jag tycker ju att det är så vackert ändå! Ju mer grönt, ju tillväxtade former och ihop med alla olika färger blir ju bara vackert ju mer det är, med ogräs och allt!

Jag satt en stund vid graven och kände hennes närvaro bara för att jag själv ville det. Och jag log och tyckte mig se hur hon fnissade lite åt mig och åt pappa där vi redan blivit lite oense om hur ljungen och mossan skulle placeras.

Kanske skakade hon på huvudet, som hon brukade och fnittrade åt hur vi käbblade och krånglade och fortsatte lägga sig i...:gräv inte ner ljungen så djupt....varför klipper ni bort kärleksörten redan..vad har ni mer i påsen då? Mossa?? Ska jag ha mossa runt här också? ...vad har ni Nu hittat på för tok...!vad har ni plockat för mossa, det där är ju inte vitmossa det är ju renlav...men ni är ju ni å´....:)