Idag har vi gjort i ordning en julskinka.

Trots alla hemska nyheter om grisarnas missär hade vi mage att inhandla TVÅ julskinkor i år.

Det är med blandad ångest man äter de där tuggorna. Och så är det ju så himmelskt gott så man bara måste ta en bit till...och en bit till...och en bit till.

Fröjden och smakupplevelsen störs en aning och när man efteråt sitter mätt är det ännu svårare att känna sig riktigt belåten. det är då som jag inte kan låta bli att tänka på Jonas Gardells gamla teater "Mormor gråter". En sketch som jag tycker är så fantastisk rolig, och ännu mer när man ser honom live göra den själv, som jag fått uppleva vid två tillfällen dessutom. Här följer ett utdrag ur den, apropå julskinkan....

(Lite senare i köket, den sista scenen. Kalle Anka är slut och man sätter sig vid bordet för att äta.)

MAMMAN: - Jaha, nu passar det att äta. Nå, sätt sig allesammans, nu när maten blivit riktigt kall. Hoppas att ni är nöjda allesammans nu när ni har gjort mig så ledsen. Jag menar, här har jag stått i timmar i köket, här har jag varit vaken hela natten för att allt skulle bli så bra, men hugg för er bara, tänk inte på mig, säg inte tack. Varför skulle ni säga tack? Vem har någonsin tackat mig? En sån tanke! Gör som er far, se så girigt han tar för sig av skinkan! Allt jag kan tänka på är att denna skinka en gång satt på en lycklig gris! Allt jag kan tänka på är att denna skinka en gång satt på en lyckligt hoppande och skuttande gris som förnöjt grymtade och bökade i jorden! Allt jag kan tänka på är att också denna gris hade en mor som bar honom i sitt sköte. Vad allt drömde väl inte denna grismor att hennes barn skulle bli, vad allt hoppades hon inte, vad allt utstod hon inte...

FIA: - (börjar gråta) Jag vill inte ha nån skinka! Jag vill inte ha nån skinka! Jag vill inte ha nån skinka! Jag vill bara ha grönsaker.

MAMMAN: - Jaså, nu duger inte maten längre. Det var just snyggt. Så snällt av Fia att spotta sin mor i ansiktet på själva julafton.

Vill du läsa hela teatern? Klicka här!