Igår när Per och jag tog en kvällspromenad med hundarna, gick vi förbi en balkong till en lägenhet där tidernas fest ägde rum...iaf lät det så...

På balkongen stod två yngre män och hade ett mycket intelligent samtal, iaf såg de mkt seriösa ut och det kändes som om de själva tyckte att de kunde en massa trots promillehalten i blodet:

- Sådana där med asperger är det inte sådana där som typ om man ba frågar "kan du skicka mjölken" osså gör dom inte det?

- ah sådana är det....

- ah då vet jag vad det är. För en gång träffa´jag en sån och jag typ ba fråga: kan du skicka mjölken osså gjorde den inte det.

- ah det var en sån!

de båda ynglingarna var helt omedveten om att vi hörde dem, helt omedveten om vår relation till "sådana där med asperger". Vi skakade lite på huvudet, log åt varann och gick vidare.

Egentligen blev jag nog lite förvånad också för jag trodde att samhället informerade mer om diagnoser idag? Och att kunskapen är högre idag än så här?? men, men, jag förstår ju hur fel jag har, det är inte alls så självklart som jag tror.

Jag tycker synd om Miranda som kommer att växa upp med sin diagnos och hur många hon måste förklara för vad den innebär. Eller ännu värre. Hur många som dömer henne efter förutfattade meningar. Som om det inte räcker med att redan bära diagnosen som ett handikapp i vardagen och skaffa sig en fungerande relation till den. Man måste ta hand om andras relation till den också....jag vet att jag inte kan skydda henne livet ut genom att ta hand om alla dessa funderingar åt henne. Ändå önskar jag att det är just det jag skulle kunna.