I går kom den igen den där tanken som gör sig påmind. Och den kommer förstås när man ska sova. Påminnelsen om mammas sista tid på sjukhuset. Senariot spelas som en film i mttt huvud.

Rannsakar mig själv vad jag gjorde och vad jag inte gjorde.

Den sista vakna kontakten, den sista kramen och kyssen och det sista andetaget innan hon dränktes och kvävdes i sina egna kroppsvätskor. Sen den otroliga tystnade. Den evighetslånga tystnade när alla maskiner slår av. Ljudet från de rosslande andetagen avslutas. Sekunden eller delen av sekunden när jag blev utan en mamma.

Det finns så många som inte förstår att vara tacksam över det som deras föräldrar eller barns morföräldrar ger och gör i dess liv. De ses som självklara eller ibland till och med besvärande. Lägger sig i för mycket eller bestämmer över dem. Vill vara barnvakt till barnbarnen för ofta.....

Mina konversationer med mamma är till den andra sidan men jag vill så ofta lyfta telefonluren och ringa till henne på riktigt. Jag vill att hon lägger sig i. Vill att hon lyssnar och oroar sig lite ibland. jag vill kunna luta mig mot henne när jag är trött.

Allt det är löningslösa tankar och förvandlar mig bara till offer. men jag välkomnar tankarna till trots. Accepterar dem som de de är eftersom jag bara stannar mitt liv genom att välja att slåss med dem.

Tankarna försvinner ju sedan alltid av sig självt en tid. De bara vill göra sig påmind då och då.

Jag ser ju vilken styrka och glädje jag fått tagit del av och är så tacksam över att vi fick behålla henne så länge trots den svåra sjukdomen hon hade. Och jag är glad över att hon slapp lida mer.

Och jag är glad för att jag föddes ur hennes kropp och blev den jag är idag!

Tack mamma.