Miranda har börjat att ifrågasätta nu varför hon känner sig så annorlunda mot de andra barnen. Varför hon inte klarar av fysisk kontakt, som kramar eller ens sitta nära andra barn. Hon funderar över varför inte hon kan stå i tjejklungan och fnittra som de andra flickorna och varför hon inte förstår vad andra pratar om jämt.

Det känns som om jag är en film säger hon. Inte medveten om vad jag gör men andra reagerar på mig. Som om jag är en halvmänniska.

Vi har pratat lite om hennes diagnos, asperger, men det är som om hon inte vill höra, eller så befriar det henne att höra, men hon skrattar mest bort problemet och gör parodi av begreppet..... Skulle verkligen behöva råd och hjälp i hur man lägger fram diagnotiseringen för ett barn som lever i en främmande men ändå oskadlig värld.

Parallellt med detta har jag mitt extrainsatta utvecklingssamtal för Lova. Möttes av ett antingen helt oengagerad lärarpar som helst ville hoppa över samtalet, eller så är de livrädda för det. Vi har ju suttit i många EVK möten tillsammans redan för Mirandas skull, och lärarna i forsbacka vet att jag verkligen har en envishet och starka mål och en del krav när de gäller mina barns mående. men jag tycker att det är det viktigaste vi kan ge våra barn när de växer upp. En trygg, lekfull och glädjefylld vardag är viktigare en skolans utbildningsfokuserade målsättning och betygstänk. Kunskap kan man ta igen tänker jag, men en traumatisk eller misslyckad social miljö och uppväxt kan sätta prägel på hela livet.

Jag tänker slåss om jag måste, men hoppas liksom varje gång att samtalen blir en diskussion där både pedagogerna och jag kan ge och ta och komma fram till nya lösningar kring problemet. Tyvärr har jag märkt tidigare att det sällan sker något i den här skolan förrens man höjer rösten eller sätter hårda krav, vilket är otroligt sorgligt tycker jag. Är inte den sorten som vill bråka, dessutom tar det massvis av kraft och energi, istället för att ge en massa ny luft under vingarna som man får från en tillfredställande diskussion.

Idag går jag inåt. Samlar tankar medans huset är tomt. Att gå på magkänsla och inre föreställningar håller längst. Att säga och göra det man verkligen tror på är alltid försvarbart och det bästa. 100% jag är bättre än 90% delade idéer och influenser. Det gäller i allt men måste påminnas om och om igen i alla situtioner.

Idag tar jag kampen.
Imorgon hoppas jag få vakna till en mer balanserad vardag igen.