Att vara barn och växa upp med diagnos är inte lätt. helst inte när man börjar att bli stor och fundera kring det själv, eller upptäcka att andra börjat fundera kring det.

Igår rymde Mira från skolan efter att hennes mattebok stals och man gjorde sig lustig över vilken enkel mattebok hon har och dessutom ändå svarat fel!

Hon har varit ledsen över detta så klart. Och även om hon är i en mer deprimerad period nu igen så blev den en hel del värre.

Att vara syskon till ett barn med den här problematiken är inte heller helt lätt.... Ofta är det som syskon man får ut för allt negativt som sker under dagen.

Det resulterar i en slags "smitta" i dåligt mående här hemma.

Så idag är det lillebror som vägrar gå till skolan. Och jag vet precis vad det handlar om. Han vill vara hemma i lugn och ro. Han är annars en mästare på att lösa problemet genom att INTE vara hemma när storasyster är det. Han är hos andra kompisar eller ute på gården. Det är ju en bra lösning förstås, men den blir lite tröttsam i längden den med när man aldrig får vara hemma och bara vila och ha det bra....

Att vara mamma är inte precis lika lätt som det ser ut i de Amerikanska filmerna, där alla barn går omkring och säger "I Love You" till sin mamma och pappa hela dagarna och blinkar sockersött med sina tindrande ögonen....

I de amerikanska filmerna lägger sig alltid barnen utan att klaga, skuttar iväg till skolan, äter alltid upp maten, sitter still och snäll i bilen, bråkar inte med syskonen, äter bara godis på lördagar, om ens det!! och tjatar ALDRIG på vardagar om att få köpa godis.

I de amerikanska filmerna är barnen ALLTID tacksamma, kloka, älskvärda och fantastiska uppvisningsexemplar.

I de amerikanska filmerna tvekar aldrig mamman eller pappan att bjuda hem andra till sina välstädade hem (helt utan leksaker på golven!) och exemplariska barn. De gör alltid utflykter där de sitter still och pickninckar på sina filtar eller besöker Zoo utan att behöva blåhålla sina ungar så de inte klättrar in i burarna.....!

Kunde ingen ha berättat när man var ung att de amerikanska filmerna inte är dokumentära skildringar så att man kunde ha förberett sig liiite mer innan man tog steget från att drömma till att skapa sin familj.....?