Mamma gör sig påmind. Det börjar närma sig årsdagen av hennes bortgång. Det blev lika förra året också.

Dagen då hon lämnade oss sitter fastpräntat i mitt inre. Syn, hörsel och doft. Allt sitter där.
Färden in med ambulansen. Jag satt med i den. Hennes andning hade blivit sämre den sista tiden, och just den här dagen var den riktigt dålig. Minns det raspande lätet så väl. Vi åkte i ilfart mot sjukhuset. Mamma var fortfarande i medvetande då. Hon hade varit sjuk så många år och sjuknat in så svårt flera gånger men ändå överlevt, så därför trodde vi nog alla att hon var odödlig. Trodde hon fixade att ta sig tillbaka varje gång hon insjuknade kraftigt.

Jag hann ringa till Per och berätta. Per ringde till min syster.

Vi åkte efter motorvägen. Såg Cillas bil fara ut efter oss i Valbo. Just den stunden är så stark. Allt blev så verkligt då.

Mammas andning försämrades mer och mer när vi kommit fram till sjukhuset. Den sista kontakten jag hade med henne var i korridoren i väntan på ett eget rum på akuten. Efter det var hon medvetslös. Vet inte hur mycket hon hörde oss. Vi pratade förstås med henne hela tiden.

Doktorerna sa till oss: Ni förstår väl hur illa det är? Vi svarade "Ja" som vi brukade när hon sjuknade in. Men jag tror inte att någon av oss förstod hur illa det egentligen var.

Pappa kom också in efter en stund, så tillsammans med min syster och mig vakade vi över sjukhussängen i väntan på en röntgen för att undersöka möjlighet om propp.

Andningen. Som en motor. Rosslande, tung.

Slangar, maskiner...

Och plötsligt upphör bara andningen. Maskiner stannar. Har aldrig upplevt sådan tysthet, varken förr eller senare. Visste inte att den fanns.

Andningen sitter starkast. Ibland tar den över alla ljud i rummet än idag. Vet inte om mamma är hos mig då och vill göra mig påmind om hennes närhet, eller om det bara är en ouppklarad process för mig.

Men jag tror hon är med mig. Finns kvar i en annan form. Stöttar, skyddar, tröstar. Jag kommer på mig fler gånger att gå omkring och prata med henne. Tror hennes personlighet var alldeles för stark för att kunna raderas helt och hållet. Och hennes närvaro ger mig styrka och kraft och massvis av glädje och tacksamhet.