7 sorters kakor
Idag besökte Miranda och jag min mormor. Hon är 86 år gammal och bor ensam i en del av ett gigantiskt hus i Valbo.
Hon hade pyntat hela våningen i handgjorda dukar och gardiner. Ställde fram sju sorters kakor och kanelbullar och serverade Miranda hemmagjord hallonsaft. I köksfönstret står de 8 sankt paula blommorna i blom och golvet är helt fritt från damm. Hon serverar kaffe till oss i de små blommiga kaffekopparna med tillhörande fat. I hennes vardagsrum står de inramade fotona som berättar om vilken stor släkt vi är och hur många som inte finns bland oss längre.
Miranda fick prova pianot och spelade barnen i bullerbyn för oss medans vi satt och pratade om svunna tider, barn och barnbarn, ungdom, ålderdom och bortgångar.
I mormors kök känns det som en blandning av hur tiden står stilla samt vingslaget av hela livets existens och dess korthet i en och samma gång. Utanför fönstret sken fullmånen i hela sin prakt och liksom viskade till oss att: Jag har varit här hela tiden. Jag har sett allt och alla. Sett hur generation efter generation växt upp och sedan försvunnit igen och jag kommer att finnas kvar här långt efter eran bortgång också.
Och så kan jag inte låta bli att känna lite sorg över hur allt det handarbete till hemmet bara förfaller med oss i den nya generationen. Jag känner ingen som virkar eller broderar sina juldukar själv längre utan alla jag känner köper nytt på IKEA och slänger det till nästa jul. Liksom julpyntet som är mer eller mindre en engångsvara. Vi förbruka, slänger och förnyar julpyntet så det passar in med inredningen och hemmet.
Nostalgin av att plocka fram de traditionella julpynten eller duken man broderade för 25 år sedan finns inte längre. iaf inte hos oss, även om jag har räddat mycket av min mammas pynt som jag plockar fram till jul och ger mig den känslan och förhoppningsvis mina barn en dag.
men den pysslande husmorsgenerationen känns ändå som en utdöende art. Snart finns det ingen kvar längre. Ett vingslag av tiden igen som viftar vid oss lite för att sedan flyga vidare. Och visst känns det lite sorgligt att se och jag vet med mig själv att jag inte kan föra den vidare heller. men jag passar iaf på att njuta av hemtrevnaden och det gamla traditionella när jag väl är där. Låter det bara lägga sig som ett varmt täcke kring mitt hjärta att bevara även när jag en dag står utan min mormor också här på jorden.
Hon hade pyntat hela våningen i handgjorda dukar och gardiner. Ställde fram sju sorters kakor och kanelbullar och serverade Miranda hemmagjord hallonsaft. I köksfönstret står de 8 sankt paula blommorna i blom och golvet är helt fritt från damm. Hon serverar kaffe till oss i de små blommiga kaffekopparna med tillhörande fat. I hennes vardagsrum står de inramade fotona som berättar om vilken stor släkt vi är och hur många som inte finns bland oss längre.
Miranda fick prova pianot och spelade barnen i bullerbyn för oss medans vi satt och pratade om svunna tider, barn och barnbarn, ungdom, ålderdom och bortgångar.
I mormors kök känns det som en blandning av hur tiden står stilla samt vingslaget av hela livets existens och dess korthet i en och samma gång. Utanför fönstret sken fullmånen i hela sin prakt och liksom viskade till oss att: Jag har varit här hela tiden. Jag har sett allt och alla. Sett hur generation efter generation växt upp och sedan försvunnit igen och jag kommer att finnas kvar här långt efter eran bortgång också.
Och så kan jag inte låta bli att känna lite sorg över hur allt det handarbete till hemmet bara förfaller med oss i den nya generationen. Jag känner ingen som virkar eller broderar sina juldukar själv längre utan alla jag känner köper nytt på IKEA och slänger det till nästa jul. Liksom julpyntet som är mer eller mindre en engångsvara. Vi förbruka, slänger och förnyar julpyntet så det passar in med inredningen och hemmet.
Nostalgin av att plocka fram de traditionella julpynten eller duken man broderade för 25 år sedan finns inte längre. iaf inte hos oss, även om jag har räddat mycket av min mammas pynt som jag plockar fram till jul och ger mig den känslan och förhoppningsvis mina barn en dag.
men den pysslande husmorsgenerationen känns ändå som en utdöende art. Snart finns det ingen kvar längre. Ett vingslag av tiden igen som viftar vid oss lite för att sedan flyga vidare. Och visst känns det lite sorgligt att se och jag vet med mig själv att jag inte kan föra den vidare heller. men jag passar iaf på att njuta av hemtrevnaden och det gamla traditionella när jag väl är där. Låter det bara lägga sig som ett varmt täcke kring mitt hjärta att bevara även när jag en dag står utan min mormor också här på jorden.
Kommentarer
Trackback
