Att ha ett barn med Asperger är inte lätt, allra minst när andra barns föräldrar inte ens kan inse att sjukdomen är diagnotiserad av den anledningen att den finns där. Man kan inte begära av henne att hon ska vara på samma nivå som andra 11 åringar, när hennes förstånd ligger så många år yngre, bara för att hon ser ut som en 11 åring.

Att andra barn har svårt att acceptera detta kan jag förstå. Men att vuxna inte kan acceptera det skrämmer mig.

Miranda vet att hon gör fel ibland, men förstår inte varför. Jag säger att det är en massa saker som man inte kan förstå eller ens behöver förstå, men man måste lära sig alla oskrivna regler annars blir andra människor arg och besviken och säger dumma saker. Nu har du ju lärt dig en sak till, säger jag, då vet du ju till nästa gång att det här är en sån oskriven regel som föräldrar och barn vill att man följer. Hur ska man kunna lära sig vad som är rätt  om man inte får reda på att det är fel?

På kvällen skrev Miranda ett brev:

Jag älskar dig mamma.
Jag gjorde fel idag.
Ibland förstår jag inte själv vad det är med mig.
Jag vet att jag gjorde fel.
Förlåt. Jag ska tänka på det nästa gång.
Puss.
Kram.
vänliga hälsningar Mirre.

Här kommer mitt svar:

Du gjorde fel idag.
Men det gjorde de vuxna också.
Ibland förstår de inte själva vad de gör,
hoppas att de tänker på det till nästa gång.
Du lärde dig något idag,
men du lär mig en massa bra saker varje dag.
Du gör min värld så vacker!
Tack för att du finns Miranda.
Tack för att jag får vara din mamma.