En bild säger mer än tusen ord........

"Stackars uteliggardjuren.
Alla djuren i naturen.
De som inte har nånstans att bo.
När det blir kallt."

Sjöng rallygänget för tio år sedan och jag är beredd att hålla med......

Nu kommer vintern igen och så kollar jag upp vilka stackars utekatter som växt upp och inte har nåt hem, så bäddar jag i smyg med den varma fällen på altanen, så att inte Per ser.

Och så tänker jag på fåglarna. Måste köpa mat åt dem nu när frosten kommer och innan den första snön faller så de inte tar av sitt underhudsfett och fryser ihjäl de första minusgradersnätterna.

Sen sörjer Per och jag under hundpromenaderna de stackars maskarna som under dagen, när frosten smälte och bildade vatten i deras gångar, sökte sig uppåt och ut på asfalten, för att där långsamt frysa ihjäl när nattfrosten kryper fram.....

Varför skapade den gode Gud så många djur egentligen när han inte gav sig tid att sy täcken och laga mat åt de stackarna?

Varför låter jag mig om och om igen luras att se de där obehagliga filmerna som jag inte klarar av? Igår var det Orphan, ej att förväxlas med orphanage som iofs var minst lika obehaglig. Denna film (orphan) var fransk och tog oss åter till ett barnhem varav titeln, och en adoption av en liten, till synes väluppfostrad och söt liten flicka, men förvandlades självklart med ett totalt vansinnigt händelseflöde.

I natt låg jag fastklamrad vid Per och hemsöktes av oroliga drömmar, liksom varje gång jag sett obehagliga filmer. Inte en gång till! säger jag till mig själv varje gång, sedan går det en tid och så glömmer jag bort den där obehagliga känslan av mörkräddhet och rädsla....

Aldrig mer säger jag till mig själv men om ett tag kan jag lova att jag sitter bakom Pers rygg igen med en kudde tryckt mot mitt huvud och ner över mina öron och kisar med ögonen framför TV skärmen, tittandes på ännu en ny skräckupplevelse. Varför lockas till detta vansinniga obehag? Jag kan inte vara helt frisk tror jag.....

Hur som helst. Nu är det en ny dag. Nya tag. Idag är det habiliteringen som gäller och möte med Mirandas psykolger och arbetslag. Jag ska försöka arbeta lite på förmiddagen, hinna ut med hundar och bädda några sängar och sen åker vi in till stan på mötet. 



                                                                Bilden är tagen här.

Bilden är tagen här.

Vem är Johan Palm och vem är Misak? Om det tvistar ännu de lärda.....

Nyladdad!

Dessutom avslutade Lina söndagen med elshocker på hela familjen. Så nu är det full fart igen;)

     

Bär på en trötthet fysiskt som inte släpper taget. Vet inte om det beror på hösten och blåsten eller en förkylning som står och väntar. Upplever att barnen också bär på denna trötthet, tror vi behöver höstlovet ganska väl. I sinnet är jag piggare och det är skönt. Det ger mig tillfälle att ligga och läsa och anteckna inför första november och mindfulness dagen.

Nu ska jag sätta på kaffe, Lova ska vispa grädde och så ska vi göra i ordning en tårta av det som blev över från kalaset. Ute blåser det isvindar så att få sitta tillsammans i lugnet inomhus och mumsa på något gott är perfekt den här dagen! har vi tur kanske sockret sätter lite fart på oss också. Om inte annat så ger det iallafall tillräckligt med energi att ta med tre hundar ut på en eftermiddagspromenad..... För de rackarna tycks aldrig vara utan ork....

Nu beklagar jag mig en aning men hösten är vacker ändå där utanför, trots att jag fryser en massa. Hösten samlar tid för tankar och stillhet, Drivor av färgglada löv som vandrar med vinden. Det känns som en stor sömn drar sig över naturen och vi har den äran att stå här i den och bara få uppleva förvandlingen. Visst är det gudagott att leva även då:)

"Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.
 
Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut. "

Höstvisa av Tove Jansson

Nu är vi redan inne i oktober och träden har börjat att fälla sina röda och gula blad till marken. Ett helt nytt landskap bildas runt omkring oss och mörkret kommer tidigare och tidigare på kvällarna.

Säg inget kan väl passa bättre då än med en hel dag mindfulness!

Med levande ljus, lugn, ro, intressanta diskussioner, nya insikter, serverad mat och nya härliga bekantskaper som fyller oss med ny inspiration att ta med oss hem till familjen, arbetet och oss själva.

Tillsammans kommer vi att tala om mindfulness och hur vi kan använda oss av detta i vardagen, blandat med egna arbeten för att se sina egna individuella behov och mål. Vi kommer att göra fler olika meditationer: avslappnande, vägledande och påfyllande. Vi kommer också tillsammans att testa Qi andning, mantra, rytm och chakraöppning samt avsluta dagen med en frivillig trumresa.

Är du intresserad? Än finns platser kvar!
1 november kl. 9.00 - 19.00 Bovik

Läs mer på hemsidan!

Miranda har börjat att ifrågasätta nu varför hon känner sig så annorlunda mot de andra barnen. Varför hon inte klarar av fysisk kontakt, som kramar eller ens sitta nära andra barn. Hon funderar över varför inte hon kan stå i tjejklungan och fnittra som de andra flickorna och varför hon inte förstår vad andra pratar om jämt.

Det känns som om jag är en film säger hon. Inte medveten om vad jag gör men andra reagerar på mig. Som om jag är en halvmänniska.

Vi har pratat lite om hennes diagnos, asperger, men det är som om hon inte vill höra, eller så befriar det henne att höra, men hon skrattar mest bort problemet och gör parodi av begreppet..... Skulle verkligen behöva råd och hjälp i hur man lägger fram diagnotiseringen för ett barn som lever i en främmande men ändå oskadlig värld.

Parallellt med detta har jag mitt extrainsatta utvecklingssamtal för Lova. Möttes av ett antingen helt oengagerad lärarpar som helst ville hoppa över samtalet, eller så är de livrädda för det. Vi har ju suttit i många EVK möten tillsammans redan för Mirandas skull, och lärarna i forsbacka vet att jag verkligen har en envishet och starka mål och en del krav när de gäller mina barns mående. men jag tycker att det är det viktigaste vi kan ge våra barn när de växer upp. En trygg, lekfull och glädjefylld vardag är viktigare en skolans utbildningsfokuserade målsättning och betygstänk. Kunskap kan man ta igen tänker jag, men en traumatisk eller misslyckad social miljö och uppväxt kan sätta prägel på hela livet.

Jag tänker slåss om jag måste, men hoppas liksom varje gång att samtalen blir en diskussion där både pedagogerna och jag kan ge och ta och komma fram till nya lösningar kring problemet. Tyvärr har jag märkt tidigare att det sällan sker något i den här skolan förrens man höjer rösten eller sätter hårda krav, vilket är otroligt sorgligt tycker jag. Är inte den sorten som vill bråka, dessutom tar det massvis av kraft och energi, istället för att ge en massa ny luft under vingarna som man får från en tillfredställande diskussion.

Idag går jag inåt. Samlar tankar medans huset är tomt. Att gå på magkänsla och inre föreställningar håller längst. Att säga och göra det man verkligen tror på är alltid försvarbart och det bästa. 100% jag är bättre än 90% delade idéer och influenser. Det gäller i allt men måste påminnas om och om igen i alla situtioner.

Idag tar jag kampen.
Imorgon hoppas jag få vakna till en mer balanserad vardag igen. 

Igår fick Lova dricka sprit* tills hon somnade, när hon vaknade idag var det den stora fylledagen!* Livet kan ju inte bli bättre än så tycker Lova.


GRATTIS LOVA PÅ FÖDELSEDAGEN!

*) Sprite
*) Födelsedag