Idag är barnen hemma på grund av studiedag på skola och dagis. Vilket gav mig en sovmorgon. Jätteskönt!

Barnens och min  idé idag var att städa garderober och barnrummen  tillsammans! Min syster kom hit igår med en massa kläder hennes barn hade växt ur, så vi skulle gå igenom det och våra egna kläder......

Av någon anledning lyckades dock ALLA barn att slinka ur uppgiften i sista sekund.

Så nu har jag själv städat ur garderoberna och städat barnens rum...... men det känns ändå hemskt skönt när det är gjort!

Kallas det inte Feng shui? :)

Jag upplever ofta, och tror att detta är generellt för många., att vissa saker helt plötsligt bara dyker upp och gör sig påmind hela tiden.

Exempel: Jag har tänkt en del på min barndom den sista tiden. Jag jobbar ju med mina chakran hela tiden och just nu är det det röda chakrat, rotchakrat, som gör sig påmind. (Kommer att ta upp chakran mer ingående i bloggen också). Mycket har det att göra med att jag rensar gamla grejer från vinden.

Eftersom jag förträngt så mycket från min barndom är det så många minnen som behöver göra sig påmind hos mig för att jag ska kunna bli en helare människa.

mitt i denna process dyker plötsligt barndomsvänner upp! människor jag inte haft någon kontakt alls med under min vuxna tid. Bland annat har det kommit in vänförfrågningar på facebook, idag var det ett reportage i tidningen från min låg- och mellanstadieskola, något som inte hör till vanligheten. Dessutom dyker namn upp i tidningar och lister som tillhör mina barndomskamrater. När jag läser vidare inser jag dock att de inte är samma personer. Men de har ändå blivit sig påmind. Barnprogram börjar sändas  som sändes när jag var liten och känslor, dofter och smak gör sig påminda ständigt.

Visst handlar det till viss del om att jag själv är vaksammare i processen, men mycket sker utöver min vaksamhet. Som t.ex. facebook förfrågningar och tidningsartiklar.

I mångt och mycket handlar det nog ännu mer om att man utstrålar tankar och känslor. Ibland fler mil. Energier och över sinnes skådliga vyer, bildar en kontakt och sammanstrålning som vi i vetenskaplig mening inte kan styra över. Och förstås inte heller bevisa. Men min tanke är så att det som sker sker även på ett högre plan. Vissa kallar det ödet, andra Gud eller högre energier. Jag väljer att inte kalla det någonting men förtjusas av dess påverkan och inverkan i det konkreta livet.

Det finns inga hinder till att uppnå sina drömmar. De enda hinder som finns är ens egna tankar eller rädslor. Men ingenting är omöjligt, alla kan nå sina mål.

Jag såg filmen om "The Secret". Tänket hade jag redan förstått men filmen påminde mig om hur viktigt det är. Filmen är inget jag egentligen rekommenderar. Boken ska visst vara bättre. Filmen är på gränsen Amerikansk-sekt-lik. Tänket inte alls så hysteriskt.

Ett av "The secrets" huvudsakliga budskap är att tänkandets betydelse är livsviktigt.

Alla kan nå sina drömmar genom att förändra sitt negativa tänk eller "jag-kan-inte"-känsla.

Mitt mål i livet är solklart. Jag vet vart jag vill. Och jag tänker ta mig dit. För den skull lever jag inte i väntan och missnöjdsamhet i det jag har idag. Utan upplever mitt liv som en trappa där varje steg har sin tjusning, då varje steg är ett steg närmare mina drömmar.

I min Mindfulnessutbildning vet jag att vi kommer att jobba med det här. Problemet där är att göra en tidskarta, för att verkligen nå sina mål. Annars är de lätt att de förblir ens drömmar och aldrig uppfylls.

Jag känner ett motstånd till det, får se om jag överbevisas under kursens gång.

Jag inser att datumet inte har någon betydelse eftersom jag vill uppleva nuet här och nu utan att känna mig pressad vidare. Jag tror att drömmen är ens drivkraft och faller in när den passar. Jag vet ju att mitt mål är nåbart. Men inte just nu, mycket på grund av den ekonomiska biten men även kunskapsdelen.

Jag kommer att återkomma till det här längre fram i min blogg. Antagligen under utbildningsperioden. Vi får väl se om jag är överbevisad då!

I flytten nu har jag slängt det mesta. Min mamma har sparat alla mina berättelser, dagböcker, teckningar och skolarbeten.

Allt ligger på tippen nu.

Här om dagen ställde jag ut min bricka av trä som jag gjorde på slöjden, bland soporna på altanen som ska iväg till tippen nästa gång.

Idag ångrade jag mig, blev lite nostalgisk, och tog in den igen. Nu följer träbrickans historia:):

Jag hade precis börjat på träslöjd. var tio, kanske elva år? Jag sa till träslöjdsläraren att jag ville ge mamma en stor bricka i julklapp, för hon önskade sig en sådan, hade bara små och fick springa så många gånger för att duka. Träslöjdsläraren sa förstås nej, du kan inte göra en sådan än. Det är för svårt. Kanske nästa år. Men jag tjatade. Sa att jag verkligen ville göra en bricka till mamma. Har alltid varit lite envis (min familj och mina närmaste väljer nog här att läsa MYCKET envis). Hur som helst. Brickidén vann. Jag fick göra den.

Det var svårt. Det tog tid. Och jag minns speciellt hur jag gjorde gigantiska hål på sidorna så att vuxnas händer skulle få plats. Den blev klar till jul och jag kunde slå in den till mamma. Det var den vackraste brickan i världen och jag var så stolt. (ja Cilla och Robert, ibland avancerade jag från stentrollen med garnhår.)

Idag när jag tittar på brickan är den ju inte alls särkilt vacker, och de gigantiska hålen har krympt så att jag (med mycket för små händer) nätt och jämt får plats att hålla i den....

Men den flyttade in i allafall. Man behöver inte slänga allt. Vissa saker bär på så mycket historia att de fyller sin plats genom att bara existera!

När jag gick gravid med Miranda, mitt första barn, tänkte jag: Hur ska jag kunna ge henne all den kärlek och omtanke hon kommer att behöva.

Det visade sig att det aldrig var ett problem. Kärleken och omtanken fick en ny mening när hon kom till världen. Jag hade inte en aning om att man kunde älska så mycket. Vårda med så mycket ömhet tidigare.

När jag sedan väntade mitt andra barn tänkte jag: Hur ska jag kunna ge mitt nästa barn så mycket kärlek som jag ger Miranda. Hur ska jag få den att räcka till.

Det visade sig när David föddes att jag inte alls behövde dra ned på kärleken till Miranda för jag hade precis lika mycket kärlek kvar att ge honom också!

När tredje barnet var på väg kom samma tankar igen och även frågan: Hur ska jag få tiden att räcka till till de alla tre.

Lova föddes och en tredje gång fick jag bevisat att tiden, kärleken och moderskapet bara växte och jag hade åter igen fyllt på med precis samma mängd av det jag frågat efter.

Detta fick mig att för första gången förstå hur oändlig kärleken är. Hur mycket vi bär och kan dela med oss. Om och om igen. Utan att den någonsin kan ta slut. Tänk vidare att var människa delar och får av denna kärlek! Tänk då vad vacker vår värld är och vad tacksam vi ska vara att få leva i den.

Ju mer vi tar och ger av vår kärlek, ju starkare växer den sig.

Mamma gör sig påmind. Det börjar närma sig årsdagen av hennes bortgång. Det blev lika förra året också.

Dagen då hon lämnade oss sitter fastpräntat i mitt inre. Syn, hörsel och doft. Allt sitter där.
Färden in med ambulansen. Jag satt med i den. Hennes andning hade blivit sämre den sista tiden, och just den här dagen var den riktigt dålig. Minns det raspande lätet så väl. Vi åkte i ilfart mot sjukhuset. Mamma var fortfarande i medvetande då. Hon hade varit sjuk så många år och sjuknat in så svårt flera gånger men ändå överlevt, så därför trodde vi nog alla att hon var odödlig. Trodde hon fixade att ta sig tillbaka varje gång hon insjuknade kraftigt.

Jag hann ringa till Per och berätta. Per ringde till min syster.

Vi åkte efter motorvägen. Såg Cillas bil fara ut efter oss i Valbo. Just den stunden är så stark. Allt blev så verkligt då.

Mammas andning försämrades mer och mer när vi kommit fram till sjukhuset. Den sista kontakten jag hade med henne var i korridoren i väntan på ett eget rum på akuten. Efter det var hon medvetslös. Vet inte hur mycket hon hörde oss. Vi pratade förstås med henne hela tiden.

Doktorerna sa till oss: Ni förstår väl hur illa det är? Vi svarade "Ja" som vi brukade när hon sjuknade in. Men jag tror inte att någon av oss förstod hur illa det egentligen var.

Pappa kom också in efter en stund, så tillsammans med min syster och mig vakade vi över sjukhussängen i väntan på en röntgen för att undersöka möjlighet om propp.

Andningen. Som en motor. Rosslande, tung.

Slangar, maskiner...

Och plötsligt upphör bara andningen. Maskiner stannar. Har aldrig upplevt sådan tysthet, varken förr eller senare. Visste inte att den fanns.

Andningen sitter starkast. Ibland tar den över alla ljud i rummet än idag. Vet inte om mamma är hos mig då och vill göra mig påmind om hennes närhet, eller om det bara är en ouppklarad process för mig.

Men jag tror hon är med mig. Finns kvar i en annan form. Stöttar, skyddar, tröstar. Jag kommer på mig fler gånger att gå omkring och prata med henne. Tror hennes personlighet var alldeles för stark för att kunna raderas helt och hållet. Och hennes närvaro ger mig styrka och kraft och massvis av glädje och tacksamhet.

Miranda träffar mormor ibland.

En gång berättade hon:

"Hon är så stark. Som på riktigt. Hon säger inte så mycket vill mer titta till mig och se vad jag gör.
Hon är busig också. Hon klär sig i grönt! Hon säger till mig att egentligen har hon alltid gillat grönt, men det blev en grej för henne att säga att hon inte gillade det. men det vet du väl redan mamma, mormor älskade ju sommaren också, och den är ju grön."

Miranda har rätt. Mamma hatade färgen grön. Det låg kvar sedan barndomen, en tävlan mellan henne och hennes bror om vilken färg som var finast.

Men detta har jag aldrig berättat för Miranda.

För att se världen i ett sandkorn
och himmelen i en vild blomma,
omfatta oändligheten med din hand
och evigheten på en timme.

William Blake

Idag har vi haft meditation. Vi är en liten grupp som träffas var fjortonde dag och mediterar ihop. Jätteskön tradition som fyller på en med en massa energi och glädje!

Idag höll Karin i meditationen. Hon gjorde en meditation som gick ut på att man ska göra en resa in i sin kropp. Lyssna, känna och lokalisera.

Det är häftigt vad man kan åstadkomma och få vara med om i en meditation!

För min del kom känslor av frihet, självförtroende och tacksamhet upp, och i vilken kroppsdel de sitter.

Denna form av mediation önskar jag mig mer av.

Egentligen tror jag att alla människor skulle behöva liknande träffar. Samhället är allt för stressat som det är med alla måsten och krav. En tyst stund för sin egen del behövs mer än man tror. Man kan bara växa inifrån om man ger sig tid att lyssna till sitt inre, eller åtminstonet stanna upp ibland och vila.

Något annat som stärker denna tanke är att vi från början var en grupp på tre till fyra personer som bestämde att vi skulle träffas och meditera ibland.
Utan reklam i form av lappar eller annat växte vår grupp. Idag är det fjorton personer som anmält sitt intresse att vara med! Det är ju jättebra, det garanterar att vi alltid blir en grupp, alla är ju inte med varje gång.

Så visst behövs det lite lugn och stillhet i många människors liv. Och tro mig: Vi växer!

Miranda gick till skolan idag. Trots att det är fredag. Hon har Asperger syndrom och Tourette syndrom. Att förklara vad det innebär är evighetslångt, men det är en ständig kamp i vardagen.

En psykolog förklarade det så här: Tänk dig att du ska på seminarium en hel helg. Du har ett fullt schema på en massa olika saker som sker. Du kommer fram till seminariumet och inser att du hamnat i en lång vit korridor med en massa dörrar, utan nummer eller skyltar. Du vet att du MÅSTE hinna med alla föreläsningar men har ingen aning om bakom vilka dörrar de sker eller när de sker, och det finns ingen att fråga.

Så känner sig ett barn med Asperger varje dag....

Miranda har två lägen. Antingen "On" eller "Off". När hon är "On" är hon sprudlande av glädje, strålande och näst intill svävande. Och hon är manisk i allt hon gör.

När hon är "Off" är hon nedstämd, tystlåten och insluten i en bubbla och tar inte in omvärlden som omvärlden förväntar sig att hon ska göra.

Nu är Miranda "Off".

Så med huvudvärk och magvärk tufflade hon iväg till skolan. Mitt hjärta skriker, "Stanna hemma" min röst säger "försök i allafall".  Tack och lov är det fredag. Hon får vara hemma i morgon. Sova ut och hämta kraft igen. Jag hoppas att hon hinner det på två dagar.

Mirandas senaste dikt:

" Jag längtar till sommarlov,
då ska jag fånga fiskar med håv"

De flesta människor är sökare, vare sig man vet det eller inte. Sökare av religion, vetenskap, bekräftelse, andlighet, kunskap, karriär eller vänskap.

Så länge sökandet är i fokus kan man aldrig uppleva tillfredställelse. Först den dagen man ser livet som sitt eget buffébord kan man njuta av skörden.

Och när man väl börjat skörda ska man tacka för frukten man får, och inte glömma borta att fylla på sitt buffébord med ny färsk frukt.

Som Gary Zukav skulle sagt: Dansarna kan göra anspråk på att följa "sanningen" eller söka efter "verkligheten" och kalla sig dansare ända tills den dagen de inser att dansernas sanna kärlek finns i dansandet.

Jag väntar på post. Om  sexton dagar påbörjar jag min utbildning i mindfulness och Qi andning. Tanken är att vidarutbilda mig och sedan starta eget och fungera som coach till personlig utveckling, gruppdynamik och/eller positivt tänkande - att våga leva sitt liv lycklig!

Jag tror att alla är här av en anledning. Förr eller senare funderar man själv över vad anledningen är. Åren går i slentrian tills man en dag vaknar. Ofta i form av en kris.

Min kris kom för två år sedan, i samband med min mammas bortgång, det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag vände krisen till något positivt med tiden. Funderade över vad jag vill. vilka mål jag har. och vad som gör att jag tar mig fram till dem istället för att bara drömma om dem.

De senaste två åren har förändrat mig mycket. Genom att välja ett positivt och främjande tankesätt kan man komma i kontakt med sig själv och växa enormt.

Man kan inte söka lyckan utifrån om man inte funnit lyckan inom sig själv! Det finns inga genvägar.

Som en klok medicinman i västra Afrika en gång sagt: Man kan inte bota kroppen med farmaseptiska medel så länge man har ett hål i själen.