Lugnet har lagt sig och alla barn har somnat. Jag har läst det sista kapitlet av "Mio min Mio" för barnen ikväll och vi har lärt oss att hjärtan av sten skaver och gör ont så det är en god idé att inte byta ut våra hjärtan mot ett sånt....

Miranda räknar ner dagarna till helgen då hon och jag ska åka till Borlänge och se "Sound of music". Jag räknar också ner dagarna fast lite tystare. Det ska bli fantastisk att få komma iväg en stund, få njuta av lyxen, shoppa, bada, basta och serveras hotellfrukost:)

Mina barn har som jag tidigare nämnt inte helt enkelt med sin djurkunskap..... Och häromdagen berättade Lova på väg hem från skolan.

-Idag ropade barnen att det satt en bäver i trädet, jag gick dit men berättade för dem att det där inte är någon bäver utan en Äckelkorre. Då skrattade barnen åt mig och sa att det inte alls heter Äckelkorre....

-Oj då gjorde de...Men Lova om det inte heter Äckelkorre, vad heter det då, då? Frågar jag.

-Igelkott.

Så kan det ju va....Och om ni missat mitt inlägg om den hysteriska djurkabaliken i somras så kolla här:http://chinaconinas.blogg.se/2010/may/djurkunskap.html

Idag är det FN dagen och det firas i skolan med elever som uppträder och sjunger och väggar som pyntas med flaggor. Här har sångerna övats flitigt och helst  ♪♪♪Barn ialla länder, vill att det ska bli freeeed....♪♪♪ Själv kan jag den utantill nu eftersom den har bitit sig fast i huvudet på mig och hindrar mig från allt annat tänkande just nu....

Jag lagar mat sjungandes "Baaarn i alla länder...." jag går ut med hundar och sjunger "....baaarn i alla länder...." Jag tittar på TV nynnandes "baaarn i alla länder...." jag somnar på kvällarna tänkandes nynnande "Baaarn i alla...." ......

Nu ser jag fram mot Lucian så kanske jag byter huvudmelodi automatiskt när barnen börjar träna på de sångerna i stället:)

Nu har jag iaf bokat biljetter till Miranda och mig nästa helg, samtidigt som jag sjöng "Baaarn i alla länder....". Vi ska åka till Borlänge, bo på hotell med relaxavdelning och gå på musikal på kvällen. Det ska verkligen bli supermysigt!

Apropå musik så har ju Lova och jag nästan blivit kändisar, och nästan erbjudits stimpengar och nästan så syns vi till och med i Dan Reeds nya video! Det är en jättefin låt tillochmed och det är ju bra, men om du inte har ljud på datorn så kan du testa att tänka i huvudet medan du ser videon: "Baaarn i alla länder...." Det passar också in på bilderna!

Det finns många vuxna idag som är motståndare till barns användande av internet och då vissa delar av internet oftast. Jag tänker främst på de olika communitysajterna.

Jag kan förstå oron. När barn skriver till barn sker både missförstånd, utblottning eller ibland till och med mobbning offentligt på sajterna. Det är jättelätt att skriva ur sig elakheter över communitys istället för att säga samma elakheter öga mot öga när man möts.

Idag står vi inför en, för oss vuxna, helt ny ungdomskultur som vi själva inte kan ha någon erfarenhet i eftersom det är alldeles nytt.

Jag tror dock inte att vi kan hindra våra barn att besöka dessa sidor, det är en del av det samhälle vi faktiskt befinner oss i, och som dessutom är det samhälle som vi vuxna varit med och har skapat. Vi måste helt enkelt gilla läget och handla utifrån det konstaterandet.

Vad som däremot förvånar mig i resonemanget är att det finns så många åsikter om hur farligt, dumt och missvisande communitysidor kan vara för våra barn, men ser sällan föräldrarnas deltagande på dessa sajter. Personligen så har vi den senaste tiden haft fler sömnlösa nätter på grund av bilddagboken, men detta inlägg rör alla olika men liknande öppna forum på nätet.

Jag tycker att det är på tiden att vi vänder på resonemanget och ser communitysidorna med mer positiva ögon! Här har vi verkligen en möjlighet att se vad våra barn skriver om sig själva, till andra samt får för kommentarer! Dessutom har vi möjlighet att ta del i problemen och hjälpa våra barn med hur man behandlar andra människor och communitydiskussioner.  

Jag undrar hur många föräldrar som regelbundet besöker sina barns öppna forum och chatt-sidor och ser vad som egentligen skrivs. Med tanke på de elaka kommentarerna jag ser varje dag tror jag inte att det är så många föräldrar som gör det tyvärr. Ännu sorgligare vore det förstås om det är så att det är många föräldrar som kollar sajterna regelbundet och bara låter det fortsätta.

Vi måste vakna vi vuxna. Det spelar ingen roll hur bra åsikter vi har kring barns användande av internet om vi inte ens tar oss tid att studera vad vi har åsikter om eller försöker att påverka det som sker. I mina ögon lägger vi bara energin på helt fel ställe då. Vi kan nog inte hindra våra barn från dess delaktighet men vi kan hjälpa dem hur man deltar på ett humant sätt. Lägg energin där istället och hjälp de barn som kanske lägger sig gråtandes till sömns i natt. Vi vuxna behövs.

När rädslorna tar över och hindrar oss från att göra det vi önskar eller brinner för då spelar det ingen roll ur vi ser ut, bär för skal eller har för skäl, då står vi ganska sårbara och ensamma. Övergivna av oss själva.

När något finns där som vi drömmer om kan förväntningarna ibland växa sig otroligt stora och sätta förbud för oss själva.

Förhoppningen och föreställningen av vad som kommer att ske kan bilda helt oanade mönster när vår hjärna tar överhanden och räknar ut i förväg hur det kommer att se ut i framtiden och föda känslofrön i våra kroppar, som ju mer vi föreställer oss framtiden bara växer och växer till stora träd. Känslorna breder ut sina grenar och tar snart upp all plats i kroppen.

När känslorna tar över oss har vi två val, att gå emot dem eller att backa.

När vi backar kommer sorgen över misslyckandet och den sorgen är vi själva. Och så krymper vi till små, små sandkorn och avsätter oss allt vårt eget värde. Förminskar oss själva, föraktar eller avskyr vår rädsla och förlikar oss med att vi är ett och samma som den känslan. En stor feg fjant.

Och så startar fantasimonstren att skapa åt oss igen om vad vi kunnat förmå oss att göra om vi inte backat. Vad vi antagligen har missat nu när det är för sent och vilken minimal möjlighet vi har att verkligen våga stå för vem vi är, börja göra det vi vill. uppfylla våra drömmar.

När vi går emot våra rädslor vinner vi över våra fantasimonster. Låter oss själva inse att vi är kapabel till så otroligt mycket mer än vi tror. Vi växer.

Att gå emot sina rädslor vore det ultimata och naturliga valet, men det är ju sällan så enkelt. När rädslan tar över har vi ibland svårt att tänka förnuftigt. När rädslofröet har slagit rot och börjar att växa upp till ett träd då går det mycket fort och det är nästan omöjligt att pula ner hela det enorma trädet i det lilla fröet igen.

Det är svårt när rädslan tar över för oss vuxna. Hur svårt är det inte då när man är barn?

När jag såg dina ögon ikväll gick mitt hjärta i två delar. När dina tårar föll tappade jag bitar av mig själv. Din längtan, önskan och förväntan rev inga murar de byggde ett helt berg åt dig att bestiga. Om du visste vad sagolik du är och vad fel dina fantasimonster har skulle du förstå att inga berg kan hindra dig från att uppfylla dina drömmar. Jag beundrar ju ditt sätt att var och jag beundrar den du är, när ska du få upp dina egna himmelsblå ögon och se att hela du är en gåva till världen. En ängel på jorden och älskad i tusen och tusentals miljarder kärlek. Bara just därför att DU är DU.