Hade ett samtal med Miranda ikväll om hennes daignos och vad den innebär och betyder. Jag sa att hon är som prinsessan på ärten som känner, hör och ser allt så mycket mer än andra.

Att hennes liv är så rikt och så mycket mer genuint än många andras och att det vore ju det ultimata om alla hade asperger, men nu har ju inte alla de och därför klassas det som olikt trots att det är unikt.

Men att det så klart blir mycket jobbigare för henne än för dem som inte uppmärksammar alla de sinnesintryck som hon gör att lära sig saker snabbare i skolan eller förstå beskrivningar snabbare osv.

Miranda som är klokare än så frågade mig:

"men varför ska man ödsla bort hela sitt liv på måsten då? Som att gå i skolan? Vore det inte bättre om man fick lägga tiden på det man själv ville än det alla andra vill? Jag till exempel kan inte lära mig matte i klassrummen där alla pratar och kastar sudd på varandra, men om jag fick lära mig matte ute på en vacker äng med massvis av blommor, en liten bäck som porlade och fågelkvitter runt omkring mig, då skulle ju jag lära mig matte bättre. Då har jag ju lärt mig en massa saker samtidigt som jag fyllt mitt liv med en massa saker som jag vill uppleva."

Ja varför är det inte så? Jag hade inget bra svar på det förutom att "Du är nog en ängel du Miranda, här på jorden för att lära oss en massa saker som vi behöver. Tänk att du är min dotter! Bättre skatt kan man ju inte få."