hudlös och sårbar. som om jag kastar mig ut från ett stup utan att veta om jag bär vingar

under kläderna som kan bära mig. Ibland är vi små och lättbrutna. Just idag är jag liten och trasig.

Lämnar över mina tankar och slutar ställa frågor. Förlitar mig till att kärlek bär mig om vingarna

är brutna. Känner inte misstro utan tacksamhet och tillit till att världen är till för alla och vill oss gott.

Idag är jag liten och skör bara för att jag imorgon skall kunna vakna och känna mig stark, trygg

och hel. Det är en del i livet det också och som får oss att växa. Just nu förbereder jag mig inför

förändringar och växande. Tillit och tacksamhet är dagens mantra.

Har den senaste tiden fått så många påminnelser om tidigare delar i livet. Möten, händelser och plötsliga minnen som dykt upp. Det har säker en mening det med:) Här är en video från en klockren skara klasskamrater från gymnasietiden. Det här är humor när den är som bäst. Bara namnet är ju genialiskt. Kul att det finns bevarat och förevigat på youtube också......:)

 

 

 

 

De senaste dagarna har allt varit omkullkastat här hemma. det känns som om tröttheten är det som fysiskt märks som mest just nu, det är svårt att hinna förstå och vara med på allt som sker och samtidigt går tiden i stilla gång som om visarna på klockan inte rör sig....som om allt står still. vi samlar oss och accepterar det som sker.

 

På onsdagen var Miranda äntligen hemma och den dagen lät vi bara vara som den tillät sig att bli. fylld av kärlek, kramar och tacksamhet.

på torsdagen hälsade vi på min pappa som fyllde år på sjukhuset där han skrevs in på onsdagen på grund av sitt dåliga hjärta. Det var samma dag som jag åkte förbi vårt gamla hus i sandviken, det hus som stått tomt sedan min mamma dog och som är den plats jag förknippar med mamma som mest, bara för att se att det nu ska rivas. Och det var dagen därpå som min syster träffade en av våra kusiner av en tillfällighet som berättade att mormor flyttat ifrån sitt gamla släkthus och in på ålderdomshem, så på lördag besökte vi henne i sin nya bostad. Allt detta vore hanterligt och kanske inte bekomma mig på så starkt sätt om det var uppdelat och hände en sak var för sig med en tids mellanrum. Men när allt skett under en och samma vecka var det som om världen knöt ihop en påse mitt framför ögonen på mig. Tog död på nåt och avslutade en hel historia och påbörjade en helt ny era i mitt liv. 

 

Det var som om jag med ens bara förstod att från och med nu går jag in i en helt okänd framtid totalt avskalad från tidigare trygga former. Det går inte att luta sig när väggar rivs, det går bara att bygga nytt och under tiden får jag sova under bar himmel och fråga stjärnorna vad som döljer sig bakom molnen. under tiden får jag vägledas av drömmarna och låta alla de jag älskar bygga nytt tillsammans med mig, möta dagen med ljus och älska att älska och att älskas oavsett vad framtiden bär i sitt sköte. Det finns en rädsla, men det finns även en trygghet  i och med att man faktiskt upptäcker vad som är viktigt i livet. Vad och vem som betyder vad och tacksamheten över att vara en del i det, av det och med det.

 

 

 

Efter att ha varit vaken över ett dygn och slagits med oro har jag nu sovit en hel natt. Nu först fattar jag känslan när ens barn plötsligt försvinner. Oron över vad som hänt och att inte kunna finnas där är värst. Att bara gå, stå och vänta och inget kunna göra är en tortyr.

 

Efter ett långt dygn, fantastiskt effektiv polisinsatser som valde att sätta försvinnandet i prio 1 och vänner och familj som ställde upp i sökandet kunde vi lämna polisstationen vid fyratiden igår med en tärd och trött tjej som varit vilse en stund. Vi mår alla bra nu och är nöjda över att bara få vara hemma.

 

Igår vid den här tiden var jag övertygad om att jag förlorat ett barn och aldrig skulle få se henne igen. Rädd för vad ont hon råkat ut för. Idag värderar jag tillvaron på ett helt nytt sätt där tacksamheten över att min familj finns hemma, vikten av att se hur många männsikor vi har runt oss när det vl händer saker och dess fantastiska stöd och egna insatser, att se hur polisen prioriterar ett fall och verkligen ger med värme och kärlek i sin proffesionalitet.

 

Det jag kände igår vill jag aldrig uppleva igen och önskar ingen annan någonsin behöva uppleva. För oss slutade historien bra. Tilldelar en tanke till alla dem som också hamnat i liknande situationer som oss men aldrig funnit den försvunna eller funnit han/hon försent och den smärtan det innebär. Den smärtan har jag nuddat vid i tanken det senaste dygnet och bara att nudda vid den var den värsta känsla jag någonsin upplevt.

 

Idag är vi alla tärda, trötta och full av frågor som ännu inte funnit alla svar men det känns ändå som ett obefintligt problem just nu. Det viktiga är bara att allt slutat bra och att världen är full av så mycket kärlek.

Har köpt mig en ängel. I min smak den vackraste ängel jag sett. Men smaken är som kännt som baken och Per trodde faktiskt att han började bli förvirrad när han inte visste om han befann sig på jobbet eller hemma i köket......fast så lik en gravsten är hon nte alls det.

 

Sedan har missnöjet redovisats i sin dolda form.

 

Per säger inget längre....bara ser till att alltid lägga skräp i hennes händer....och dessutom påstår han att han inte alls lagt nåt där och att säkert det är nåt FEL på henne som gör att det blir så där......det tror inte jag....

 

nu står hon dessutom mitt på köksbordet, rätt under lampan och strålar som hon förtjänar och så att man ser henne även utifrån, in genom fönstret, om man råkar gå förbi......Så Per är noga att dra ihop gardinerna och jag drar ifrån dem. Den dolda kampen fortsätter och smaken förblir väl tudelad och det är ju tur att hon är för stor för att gömmas iallafall....

 

 

 

 

 

Lova hade glömt läxan på torsdagen (igen) och berättade på fredag när hon kom hem att fröken sa att det inte gjorde något och att Lova kan göra sin läxa till på måndag istället.....

 

Eftersom det lät lite underligt i mina öron att det gått så förvånadsvärt bra att göra läxan över helgen istället återberättade min oskuldsfulla donna händelseförloppet:

 

"När fröken frågade varför jag inte gjort min läxa så svarade jag: jag råkade glömma läxan igår, så när jag kom hem sa mamma åt mig att jag skulle cykla tillbaka till skolan och hämta den. Det gjorde jag. Men då hittade jag inte dig. Jag letade efter dig länge men såg dig inte nånstans.....så då kunde jag ju inte komma in i det låsta klassrummet och därför kunde jag inte göra läxan fastän jag ville göra den....."

 

Sen avslutar Lova med ett stolt uttryck i ansiktet: Mamma visst ÄR jag jättebra på att ljuga??

 

Ja, jo....det är hon ju faktiskt jättebra på....

 

M

 

 

- Mamma vad är det där vita man ser på åkrarna?

 

-Höbalar.

 

-Jaha....jag har jämt trott det är får....

 

 

(?????)