Idag tänder jag ljus. Att tända ljus på mammas grav känns extra jobbigt. Alla helgonadagen var viktig för henne. Det är tillsammans med henne jag varit uppe på kyrkogården och tänt ljus, oavsett vilket väder det varit har hon tagit med oss barn denna helg. Nu tänder jag ett ljus på hennes grav. Och hon är inte med längre.

Mamma är min blomma.

Eftersom den döda räven ägnats två tillägg plockar jag in ett foto på den också. Räven lyssnar till namnet Vilma, det vill säga om den nu levde hade den lyssnat till namnet.....Om den inte hette nåt annat förstås för 70 år sedan när den levde.

 Bilden är hämtad här.

En bild säger mer än tusen ord........

"Stackars uteliggardjuren.
Alla djuren i naturen.
De som inte har nånstans att bo.
När det blir kallt."

Sjöng rallygänget för tio år sedan och jag är beredd att hålla med......

Nu kommer vintern igen och så kollar jag upp vilka stackars utekatter som växt upp och inte har nåt hem, så bäddar jag i smyg med den varma fällen på altanen, så att inte Per ser.

Och så tänker jag på fåglarna. Måste köpa mat åt dem nu när frosten kommer och innan den första snön faller så de inte tar av sitt underhudsfett och fryser ihjäl de första minusgradersnätterna.

Sen sörjer Per och jag under hundpromenaderna de stackars maskarna som under dagen, när frosten smälte och bildade vatten i deras gångar, sökte sig uppåt och ut på asfalten, för att där långsamt frysa ihjäl när nattfrosten kryper fram.....

Varför skapade den gode Gud så många djur egentligen när han inte gav sig tid att sy täcken och laga mat åt de stackarna?

Varför låter jag mig om och om igen luras att se de där obehagliga filmerna som jag inte klarar av? Igår var det Orphan, ej att förväxlas med orphanage som iofs var minst lika obehaglig. Denna film (orphan) var fransk och tog oss åter till ett barnhem varav titeln, och en adoption av en liten, till synes väluppfostrad och söt liten flicka, men förvandlades självklart med ett totalt vansinnigt händelseflöde.

I natt låg jag fastklamrad vid Per och hemsöktes av oroliga drömmar, liksom varje gång jag sett obehagliga filmer. Inte en gång till! säger jag till mig själv varje gång, sedan går det en tid och så glömmer jag bort den där obehagliga känslan av mörkräddhet och rädsla....

Aldrig mer säger jag till mig själv men om ett tag kan jag lova att jag sitter bakom Pers rygg igen med en kudde tryckt mot mitt huvud och ner över mina öron och kisar med ögonen framför TV skärmen, tittandes på ännu en ny skräckupplevelse. Varför lockas till detta vansinniga obehag? Jag kan inte vara helt frisk tror jag.....

Hur som helst. Nu är det en ny dag. Nya tag. Idag är det habiliteringen som gäller och möte med Mirandas psykolger och arbetslag. Jag ska försöka arbeta lite på förmiddagen, hinna ut med hundar och bädda några sängar och sen åker vi in till stan på mötet. 



                                                                Bilden är tagen här.

Bilden är tagen här.

Vem är Johan Palm och vem är Misak? Om det tvistar ännu de lärda.....

Nyladdad!

Dessutom avslutade Lina söndagen med elshocker på hela familjen. Så nu är det full fart igen;)

     

Bär på en trötthet fysiskt som inte släpper taget. Vet inte om det beror på hösten och blåsten eller en förkylning som står och väntar. Upplever att barnen också bär på denna trötthet, tror vi behöver höstlovet ganska väl. I sinnet är jag piggare och det är skönt. Det ger mig tillfälle att ligga och läsa och anteckna inför första november och mindfulness dagen.

Nu ska jag sätta på kaffe, Lova ska vispa grädde och så ska vi göra i ordning en tårta av det som blev över från kalaset. Ute blåser det isvindar så att få sitta tillsammans i lugnet inomhus och mumsa på något gott är perfekt den här dagen! har vi tur kanske sockret sätter lite fart på oss också. Om inte annat så ger det iallafall tillräckligt med energi att ta med tre hundar ut på en eftermiddagspromenad..... För de rackarna tycks aldrig vara utan ork....

Nu beklagar jag mig en aning men hösten är vacker ändå där utanför, trots att jag fryser en massa. Hösten samlar tid för tankar och stillhet, Drivor av färgglada löv som vandrar med vinden. Det känns som en stor sömn drar sig över naturen och vi har den äran att stå här i den och bara få uppleva förvandlingen. Visst är det gudagott att leva även då:)

"Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.
 
Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut. "

Höstvisa av Tove Jansson

Nu är vi redan inne i oktober och träden har börjat att fälla sina röda och gula blad till marken. Ett helt nytt landskap bildas runt omkring oss och mörkret kommer tidigare och tidigare på kvällarna.

Säg inget kan väl passa bättre då än med en hel dag mindfulness!

Med levande ljus, lugn, ro, intressanta diskussioner, nya insikter, serverad mat och nya härliga bekantskaper som fyller oss med ny inspiration att ta med oss hem till familjen, arbetet och oss själva.

Tillsammans kommer vi att tala om mindfulness och hur vi kan använda oss av detta i vardagen, blandat med egna arbeten för att se sina egna individuella behov och mål. Vi kommer att göra fler olika meditationer: avslappnande, vägledande och påfyllande. Vi kommer också tillsammans att testa Qi andning, mantra, rytm och chakraöppning samt avsluta dagen med en frivillig trumresa.

Är du intresserad? Än finns platser kvar!
1 november kl. 9.00 - 19.00 Bovik

Läs mer på hemsidan!

Miranda har börjat att ifrågasätta nu varför hon känner sig så annorlunda mot de andra barnen. Varför hon inte klarar av fysisk kontakt, som kramar eller ens sitta nära andra barn. Hon funderar över varför inte hon kan stå i tjejklungan och fnittra som de andra flickorna och varför hon inte förstår vad andra pratar om jämt.

Det känns som om jag är en film säger hon. Inte medveten om vad jag gör men andra reagerar på mig. Som om jag är en halvmänniska.

Vi har pratat lite om hennes diagnos, asperger, men det är som om hon inte vill höra, eller så befriar det henne att höra, men hon skrattar mest bort problemet och gör parodi av begreppet..... Skulle verkligen behöva råd och hjälp i hur man lägger fram diagnotiseringen för ett barn som lever i en främmande men ändå oskadlig värld.

Parallellt med detta har jag mitt extrainsatta utvecklingssamtal för Lova. Möttes av ett antingen helt oengagerad lärarpar som helst ville hoppa över samtalet, eller så är de livrädda för det. Vi har ju suttit i många EVK möten tillsammans redan för Mirandas skull, och lärarna i forsbacka vet att jag verkligen har en envishet och starka mål och en del krav när de gäller mina barns mående. men jag tycker att det är det viktigaste vi kan ge våra barn när de växer upp. En trygg, lekfull och glädjefylld vardag är viktigare en skolans utbildningsfokuserade målsättning och betygstänk. Kunskap kan man ta igen tänker jag, men en traumatisk eller misslyckad social miljö och uppväxt kan sätta prägel på hela livet.

Jag tänker slåss om jag måste, men hoppas liksom varje gång att samtalen blir en diskussion där både pedagogerna och jag kan ge och ta och komma fram till nya lösningar kring problemet. Tyvärr har jag märkt tidigare att det sällan sker något i den här skolan förrens man höjer rösten eller sätter hårda krav, vilket är otroligt sorgligt tycker jag. Är inte den sorten som vill bråka, dessutom tar det massvis av kraft och energi, istället för att ge en massa ny luft under vingarna som man får från en tillfredställande diskussion.

Idag går jag inåt. Samlar tankar medans huset är tomt. Att gå på magkänsla och inre föreställningar håller längst. Att säga och göra det man verkligen tror på är alltid försvarbart och det bästa. 100% jag är bättre än 90% delade idéer och influenser. Det gäller i allt men måste påminnas om och om igen i alla situtioner.

Idag tar jag kampen.
Imorgon hoppas jag få vakna till en mer balanserad vardag igen. 

Igår fick Lova dricka sprit* tills hon somnade, när hon vaknade idag var det den stora fylledagen!* Livet kan ju inte bli bättre än så tycker Lova.


GRATTIS LOVA PÅ FÖDELSEDAGEN!

*) Sprite
*) Födelsedag

Vi har varit ute och höststädat på stugan idag. Per, jag David, Lova och hundarna.

En stund satt vi gräset, i solen som var riktigt varm, och lyssnade om det fanns några små djur kvar där ute eller om alla lagt sig för vintern.

En ensam gräshoppa spelade framför oss, men vi hann inte se den. En padda kvackade en bit bort, en sömnig geting eller tre tittade förbi oss och hackspetten hackade med jämna mellanrum på en trädstam i skogen. En stor och vacker trollslända flög också förbi oss.

David tog en tur in i skogen för att leta rätt på paddan och hacke hackspett. Hittade hackspetten och tre fåglar till men ingen padda.

När vi suttit och samlat oss och bara njutit en stund började vi höststäda omkring oss. Alla utemöbler flyttades in i boden och gamla växter och ett par små träd plockades ned. De bortrensade växterna lades på den gamla rishögen där david och Lova huserade och förvandlade till ett tvåvåningshus, med köksplats där de kunde laga mat av kottar, barr och lite vatten.

Nu är vi hemma igen och jag sitter och skriver på tangentbordet med lätt såriga, fnasiga fingrar - som man lätt får när man rensar vissnande växter utan handskar.

Ganska mysiga sår som mest sitter där för att påminna om den härliga och underbara dagen.

Även om Misak lyckades ramla i sjön med overallen på sig och Zorro hann trampa i ett jordgetingbo..... men, men allt ska ju inte vara helt perfekt heller det hör ju också till:)

Ikväll sitter vi bänkade framför körslaget med massvis av te och mjuka filtar och bara myser. Imorgon när vi slår upp våra ögon är det Lovas födelsedag.

Våran son David har ett större hjärta en så många andra.

Han är som en ängel på jorden i människoskepnad.

Sätter andra framför sig själv helt naturligt.

Idag ska jag på utvecklingsamtal med David och igår pratade jag med honom om vad utvecklingsamtal är bra för och bad honom fundera över om det var något bra eller dåligt han tycker om skolan som bör tas upp under samtalet. David visste på en gång vad han ville prata om:

- Jag tycker så synd om Tom (som egentligen heter något annat men jag vill inte skriva ut namn på bloggen.)

Tom bör tilläggas har varit besvärlig i klassen från första stund. Bråkig och busig och som har sagt och gjort mycket elaka saker mot David och andra.

David fortsätter: De andra är så dum mot honom och skyller allting som händer på honom för fröknarna. Fröknarna tror alltid att det är Tom som gör dumma saker också fastän det inte alls alltid är han. För då slipper de andra skäll från fröken om de säger att det är han som gjort det.

Igår sa Bengt (också påhittat namn) Att han skulle köra över Tom med cykeln, då skrattade de andra, men Tom blev ledsen och började att gråta. Då blev Bengt ännu dummare och skrattade ännu mer.

Då sa jag:
- Sluta vara dum mot Tom han har faktiskt ett hjärta som kan gå sönder och ett liv.

Då skrattade killarna ännu mer och sa att jag tjatar kärlek och hjärtan.
Så då sa jag åt Tom att vi skulle gå så lekte jag med honom istället, fastän han egentligen inte är en av mina kompisar.

David är 7 år och har redan förbryllats av det dolda spelet. Utfrysning, att skylla ifrån sig och inte ge varandra respekt och omtanke. Har skrivit i bloggen tidigare om david också. När Susanne o Lina lär mig att länka till inlägg ska jag börja göra det men jag kan inte nu....

David och jag pratade en stund och jag berömde honom åter för sin fina empati och vilken bra kompis han är. Sedan pratade vi om hur tacksam Tom måste han kännt sig över att någon för en gång skull ställde upp för honom och inför alla andra.

Som du gör gör en äkta hjälte sa jag. Och menade varje ord.
Mitt stolta modershjärta gick inte sönder igår, det bara växte ännu mer. Och åter igen inser jag vad mycket vi vuxna har att lära av våra barn.

Vad är Mindfulness och medveten närvaro?
Hur kan jag använda mig av det i vardagen?
varför ska jag göra mig tid till det?

Även vi människor måste ladda "batteriet" ibland, men har svårt att hitta tiden till det. Men vi kan inte köra på i all evighet om vi inte börjar ta hand om oss själva.

Mindfulness är ett växande begrepp som tas in i vardagen mer och mer. Mindfulness kan användas hela tiden för att få oss människor att minska stressen och må bättre.


Nu har vi snart gjort första veckan i oktober vilket betyder att det börjar närma sig nästa kurs i Mindfulness. Den 1 november i Bovik klockan 9.00-19.00.

En heldagskurs alltså  med praktiska redskap och förslag på hur vi kan minska ner tempot och njuta mer av livet! Läs mer: Ninas  Wachipi

Herr Rimfrost är på besök på nätterna och bygger små iskristaller på varje grässtrå. Det krasar under fötterna när vi går över gården med hundarna på morgonen. Jag andas in av den klara kalla luften, och känner just i stunden, att jag är så tacksam över att jag får se och uppleva alla årstiders skönhet. 

Och åter tacksam att jag kan gå in igen. Dra på mig raggsockorna och blicka ut på den nyvakna glittrande världen utanför medan jag dricker mitt morgonkaffe.

Har vaknat med ett nytt ljus idag och ny luft under mina vingar. Att få gå inåt igår var behövligt för att idag få vakna med nya insikter. 

God morgon vill jag bara säga och så hoppas jag att din morgon är minst lika vacker som min! 
 

I går kom den igen den där tanken som gör sig påmind. Och den kommer förstås när man ska sova. Påminnelsen om mammas sista tid på sjukhuset. Senariot spelas som en film i mttt huvud.

Rannsakar mig själv vad jag gjorde och vad jag inte gjorde.

Den sista vakna kontakten, den sista kramen och kyssen och det sista andetaget innan hon dränktes och kvävdes i sina egna kroppsvätskor. Sen den otroliga tystnade. Den evighetslånga tystnade när alla maskiner slår av. Ljudet från de rosslande andetagen avslutas. Sekunden eller delen av sekunden när jag blev utan en mamma.

Det finns så många som inte förstår att vara tacksam över det som deras föräldrar eller barns morföräldrar ger och gör i dess liv. De ses som självklara eller ibland till och med besvärande. Lägger sig i för mycket eller bestämmer över dem. Vill vara barnvakt till barnbarnen för ofta.....

Mina konversationer med mamma är till den andra sidan men jag vill så ofta lyfta telefonluren och ringa till henne på riktigt. Jag vill att hon lägger sig i. Vill att hon lyssnar och oroar sig lite ibland. jag vill kunna luta mig mot henne när jag är trött.

Allt det är löningslösa tankar och förvandlar mig bara till offer. men jag välkomnar tankarna till trots. Accepterar dem som de de är eftersom jag bara stannar mitt liv genom att välja att slåss med dem.

Tankarna försvinner ju sedan alltid av sig självt en tid. De bara vill göra sig påmind då och då.

Jag ser ju vilken styrka och glädje jag fått tagit del av och är så tacksam över att vi fick behålla henne så länge trots den svåra sjukdomen hon hade. Och jag är glad över att hon slapp lida mer.

Och jag är glad för att jag föddes ur hennes kropp och blev den jag är idag!

Tack mamma.