Sista dagen idag.

Imorgon: Höstlov. Halloween. Barnen är ledig, får vila, ta hem vänner, göra roliga saker som deras mamma kommer på, klä ut sig i de nya halloweenutstyrslarna som handeln fattat man kan ta hur mycket betalt som helst för, äta kopiöst med godis, eftersom det är halloween, få sockerkickar, rastlösa barn som får ut energin genom att reta ett närvarande syskon.

 

Det här lovet kom till en gång i tiden för att föräldrarna skulle få barnarbetskraft till att plocka upp potatisen åt dem....Varför kan vi inte bara nångång  låta bli att förändra och peta i gamla traditioner eller beslut som från början var så himlans smart...??? 

 

 

 

 

 

 

 

Per läste min blogg igår, hör sen ett mumlande och ett skratt han inte tror jag hör:

 

-Haha, sa jag mård....de finns nog inte här, och i så fall gör de inte så där stora spillningar.....

 

 

(?????????????)

 

 

 

 

 

Kunde inte låta bli att fascineras över fallskärmshopparen Felix Baumgartner som igår hoppade från 39 000 meters höjd. I nästan 2 timmar satt jag och barnen fastklistrad vid livesändningen och följde hela förloppet.

Hur han vågar fattar inte jag. Bara ett par timmar tidigare var vi med hundarna i skogen när jag såg en färsk spillning. "Nu vill jag hem" sa jag till Per. "Det finns ett stort läskigt rovdjur i närheten, säkert en björn." Per svarar: "Jag såg spillningen också. Det är en mård bara...." Ah ett litet djur, okej då, tänkte jag och gick vidare, det var först efteråt när jag kom hem som jag googlade på mård och fick fram den hemska besten. Den där får säkert i sig en eller två nakenhundar. Nu vet jag hur dens bajs ser ut iallafall, så nästa gång jag ser sånt ligga och ryka efter vägen, vänder jag, och går hem. Iallafall med Misak.

Hur som helst: Livesändningen med Felix var det ju jag skulle skriva om: När jag tittade på den så kunde jag inte låta bli att fundera över vem som var mest dum i huvudet. Han som bestämmer sig för att hoppa från stratosfären eller jag som väljer att titta på trots att jag vet att hela förloppet är livsfarligt..... Insåg att det faktiskt var jag, och ändå fortsatte jag att titta.

Fantastisk känsla var det tillsist att se honom landa efter en lång färd och dessutom gör han en av tidernas vackraste fallskärmslandningar när han glider ner och landar mjukt på båda fötter utan att tappa balansen....

Förändring har varit temat den senaste tiden.

Och jag förändrar allt som jag är missnöjd med eller som hamnat i stiltje.

Idag är första dagen på ett helt nytt projekt som jag startat. Välkomnar det

med glädje och känner mig fullt drivkraftig att genomföra det.

Allt är inte automatiskt gott men allt kan bli gott om vi målar vår vardag

med glädje och kärlek.

Just nu målar jag för fullt och vad resultatet blir vet jag inte ännu

men jag älskar vägen dit och det är resultat nog ändå för min del:)

När Miranda gick i en lägre klass fick hon förklarat för sig att man inte skulle köpa vilka billiga kläder som helst eftersom vissa kan vara tillverkade av barn.

 

-aha! sa hon, då fattar jag, varför de billiga kläderna går sönder jämt!  Mamma vet du hur skitdålig barn är på sy???? Du skulle hälsa på på syslöjden nångång, alla barn bara skriker på hjälp hela tiden, de kan ingenting själv och sen blir det iallafall bara skitfult.

 

Tina från Malmö har också en liknande uppfattning......:D

- Nu har jag bestämt mig. sa Per igår. Jag åker på Sweden Rock festivalen i sommar. Blir borta 7 dagar, vet att det är länge men det här känner jag att jag behöver.

 

-Vad kul! sa jag. Gör det! Det behöver du. Vi båda behöver nog en semester då och då, det är bara bra. Då kan ju jag ta en charterresa en vecka sen när du är hemma igen.

 

-Glöm det. svarar han. och sedan dess har vi inte sagt ett ord till varann här hemma......

 

Vi har hållt ihop i över 17 år nu men jag kommer aldrig förstå mig på hans gnisslande musikerhjärna.....

 

Så därför lägger jag ut den här som hämnd. En tidig Per gör en form av musik (tror jag) som man inte ens kan ta några passande gangnam style moves till.....

 

 

Det var precis den här dagen för 7 år sedan som vi dukade upp med kakor och tårta ute på gräsmattan. Indiansommaren var här och det var varmt och skönt, svårt att tro en gråmulen, frostbiten dag som denna. Lovas mormor kom med en dockvagn till Lova, som fyllde år, och hon älskade den presenten!

 

Det var samma dag som min systers lille son Noah fick bära in födelsedagspresenten från dem till Lova. När de klev innanför dörren slet Noah själv upp paketet på två sekunder och överlämnade innehållet. Han har alltid varit en handlingskraftig kille och uppgiften blev bara lite feltolkad. Mamma sa ju att Lova skulle få det där som var i paketet, då var man ju tvungen att ta ut det då så att det inte blev fel....

 

Idag firar vi Lova här hemma som idag fyller 9 år. Lika stolt som hon den dagen blev för dockvagnen, lika stolt blev hon idag för den nya cykeln. Stolt drog hon iväg till skolan, förväntansfull över vad dagen har i sitt sköte.

 

Idag bjuder vi släkt och vänner på tårta. Och jag tror att mormor är med oss idag på kalaset också även om hon inte finns kvar med oss på jorden rent fysiskt. Idag är hela dagen Lovas och den är efterlängtad och blivit nedräknad i veckor nu. Det här blir en bra dag!

 

Lova är på väg mot sin nionde födelsedag och första gången en levande ko INTE står med på önskelistna.

Pengar står däremot. 

 

-minns du den gången du köpte en docka för alla dina pengar....frågar jag efter att vi läst listan ihop. 

 

- ja vad tokig jag var då. En sån skulle jag aldrig köpa igen! TÄNK att jag kunde bli så lurad....(och för er som inte minns det hysteriska lurinlägget kolla här först: http://chinaconinas.blogg.se/2012/january/utkast-jan-13-2012.html#comment  annars är det här nya inlägget helt obegripbart) Hur kunde jag tro på det där bara för reklamen.....

 

- Ja men så kan det vara, säger jag. Vad vill du köpa den här gången då?

 

-En gris!

 

- jaha....?

 

- Ja och den kan äta själv..

 

-jasså.... svarar jag (låter fundersam) så Lova förstärker häftigheten med grisen.

 

- Den kan GÅ själv också. och Kissa! själv!

 

Min wooohoo respons uteblir fortfarande så Lova tillägger:

 

- Den KAN BAJSA OCKSÅ!!

 

- Nej men Lova det kan den väl inte göra....nu måste du ha sett fel ändå....

 

- Neje nej nej, jag har sett det själv! På reklamen!

 

jaha....here we go again.....

 

Idag lämnade Lova in sin 100årsläxa och för att förtydliga att förra inlägget inte var en överdrift, här kommer frökens reaktion:

 

åååååh!!! Lova har med sig läxan!!!! det här borde vi ju fira med disko i klassrummet!

Lova är den slarvigaste lilla individ som gått i ett par skor någonsin på denna jord. Trots flertalet utvecklingssamtal, frökens stränga order och mina bestämda ögon så råder ingen bättring. Lova går alltid glad till skolan med frukt, läxor och böcker i väskan. Kommer ofta hem efter skolan tuggandes på sitt frukt eftersom hon glömt på fruktrasten att hon haft det med. Ofta utan jackan och nästan alltid utan väska.... 

 

Den 20 september var inlämningsdatum för en av hennes läxor. Den heter 100 år och handlar om nu och då. Historia på ett jämförande sätt om vad som hänt i samhället på 100 år.

 

Varje dag när jag frågar: Har du lämnat in läxan får jag tillsvar ett "ojdå...." .

 

Igår var det 3.e oktober och Lova ramlade in genom dörren, ropade "Hallååå!" och sparkade av sig skorna (en hamnade i hallen och en for enda ut i vardagsrummet) Slängde av sig jackan (bra! hon kom ihåg den) på golvet vid dörren och slänger upp väskan på köksbordet. Hon hoppar upp på en köksstol och sliter upp väskan som om det vore en present, spänd på vad som kan ligga i den....kanske ett bortglömt frukt.... 

 

Först drar hon fram biblioteksboken, den som vi fått påminnelse om redan i början av september och som färdas fram och tillbaka till skolan. "Hoppsan...." mumlar Lova när hon inser att den där boken inte alls ska med hem idag heller....."Hoppsan" svarar jag.

 

Sen drar hon fram läxan....den som skulle varit inlämnad 20 september. Hon fattar att det här var ju inte alls så bra att hon missat båda grejerna en dag till. Så hon slätar ut pappersläxan systematiskt och bestämt mot köksbordet (den har ju blivit rejält knölig av att fara fram o tillbaka till skolan nu en längre tid, bland gympakläder, frukt och blöta regnkläder. Tittar på mig med lika beslutsam blick och säger myndigt:

 

-Det här är ju inte alls bra det här mamma. Den här läxan kommer säkert hinna bli 100 år själv den innan jag har lämnat in den.....

 

Det kallas väl ändå självinsikt, va?!

 

(Lägger in en bild på Lova också när hon gjort om sig själv till Justin Bieber.....)

 

 

 

Fick just ett foto på Bianca. Vilken sköning hon är, inte konstigt att tomrummet känns så tydligt efter henne...Men jag är glad ändå eftersom jag är övertygad om att hon har det bortskämt bra i sin nya fina familj:)

 

Det känns som den första riktiga höstdagen i år. Solen lyser och det är frostkallt. Lönnarna på Mariagatan fyller himlen med fler olika nyanser av gult, rött, grönt och brunt och jag drog upp jackan lite extra medan jag sick-sackade mellan vattenpölarna på hundpromenaden. Väl hemma med en nybryggd kopp kaffe och hundar nermysta i filtar, snarkandes runt omkring mig njuter jag av lugnet. Det är som att den här årstiden helt automatiskt bär ett lugn med sig. Sommarens livliga tempo och vinterns kommande ingång med vantar, mössor, snö och mörker gör hösten till ett andningshål. Här kan jag landa och förtjusas över det enkla och lilla, de vackra färgerna och att få andas frisk luft ute och tända ljus inne, plocka fram raggsockor och sköna plädar. Idag ska jag bara tillåta allt att vila, andas och vara. 

Ger mig rätt till förändringar och tid till att göra dem. I allt jag tar mig för nu så ifrågasätter jag valet, resultatet av tidigare handlingar och förmågan att se på det med andra ögon. Om det jag gjort tidigare varit bra så borde det skett en förändring nu. men om förändringen uteblir så bör jag ändra mina egna handlingar, istället för att tralla runt i samma spår, om och om i gen, och sucka över att det inte händer något.

 

Det går att förändra  Och det hjälper.

 

Det är som ett kast in i rätt riktning. Att stå i ett vägskäl är det värsta som finns men att påbörja vandringen när man väl valt vägen är det mest inspirerande man kan göra i livet. Frågan är ju varför man ofta står kvar så länge och tvekar. Rädd att välja, rädd att resa..,,.när resan är livet och det som gör att vi går vidare.

 

 

Det är att leva. Det är att älska. Och att växa. Det är min resa. Din resa. Vår resa. Livet helt enkelt.

Sov som en klubbad sälko hela natten efter en jobbig dag igår dels efter det jag skrev om här på bloggen igår. Många känslor av oro, beslut, frustration tunga telefonsamtal, separationsångest och otillräcklighet. Dessutom så sålde vi ju iväg våran lilla mysvalp samma dag. Klockan nio kom vår rymmare iaf tillbaka, tack o lov, och i samma stund släppte kroppen liksom taget om mig och det kändes som jag inte sovit på 700 år.....Idag är jag utsövd och tacksam över alla fina vänner och familj runt omkring mig. Tack alla ni för all hjälp, alla råd och eget engagemang. Och tack för blomsterbuketten! Ni alla är min rikedom i världen.

 

 

Vissa säger att barn med särskilda behov är en gåva. Född här i världen för att dela något viktigt. Vissa kallar dem indigobarn. Andra säger att barn med särskilda behov ökar på grund av att samhället ser ut som det gör. En yttre faktor som påverkar mänskligheten negativt, brist på gränser, stress etc., Vissa förespråkar medicin. Andra inte.,. Vissa förespråkar extra hjälp i skolan andra tycker de tar för mycket tid och resurser och tar uppmärksamhet från de barn som inte har särskild problematik. Vissa ser dem som ren belastning. Gemensamt är att väldigt många har åsikter kring barn med särskilda behov. Positivt och negativt.

 

Att ha åsikter är ett att leva i det en annan. Att förstå att det kan vara kämpigt ibland är inte detsamma som att inse att hela vardagen är en vandring på glas. Att tankarna kring vad som är bäst i framtiden byts ut mot OM vi finns i framtiden. När livet är lika skört som smörpapper och man vakar en hel natt i hopp om att se oss vakna imorgon, då finns inga säkra åsikter kvar längre om vad som är rätt och fel. Då finns inga tankar om gåvor eller orättvisor, då finns bara tankar om hur mycket som håller oss kvar, stampandes, kämpandes och älskande.

 

Och när jag väl lyckas somna står sängen tom när jag vaknar och här sitter jag nu och kan bara hoppas att allt är bra. Så jag ringer hab bara för att höra att det här inte ligger på deras bord utan att jag ska ringa till Bup. På bup säger man samma sak och ber mig att vända mig till socialtjänsten för att där höra att det här inte ligger på deras bord heller. 

 

Så här står vi nu kvar. I åsikternas gåvor och orättvisor och funderar över vad som sker bortom orden. Innanför murarna. I verkligheten av att leva med barn med särskilda behov. Det enda svar jag får är att barn med särskilda behov har ingen plats alls. De bollas runt och bollas bort och ingen vill ta på sig att hjälpa dem. 

 

Ensam står vi nu och stryker ett knögligt smörgåspapper. Försiktigt för att inte nöta kanter eller göra hål. De går inte att reparera igen. Och resten av familjen står kvar med sina sköldar i tron om att de skyddas. När vi vågar andas kramas vi i massvis och påminner varandra om hur mycket vi alla älskar varandra. För det gör vi och det är det som håller oss tätt omslutna och ger oss kraften att ständigt vandra. Hand o i hand. Tillsammans. Innanför allas åsikter och råd och utanför samhällets hjälp. Vi äger inga klara åsikter. Vi äger bara tillvaron.

 

 

Jag vill möta...

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

...och låter själen vila.