knyter ihop och knyter upp.

De senaste dagarna har allt varit omkullkastat här hemma. det känns som om tröttheten är det som fysiskt märks som mest just nu, det är svårt att hinna förstå och vara med på allt som sker och samtidigt går tiden i stilla gång som om visarna på klockan inte rör sig....som om allt står still. vi samlar oss och accepterar det som sker.
 
På onsdagen var Miranda äntligen hemma och den dagen lät vi bara vara som den tillät sig att bli. fylld av kärlek, kramar och tacksamhet.
på torsdagen hälsade vi på min pappa som fyllde år på sjukhuset där han skrevs in på onsdagen på grund av sitt dåliga hjärta. Det var samma dag som jag åkte förbi vårt gamla hus i sandviken, det hus som stått tomt sedan min mamma dog och som är den plats jag förknippar med mamma som mest, bara för att se att det nu ska rivas. Och det var dagen därpå som min syster träffade en av våra kusiner av en tillfällighet som berättade att mormor flyttat ifrån sitt gamla släkthus och in på ålderdomshem, så på lördag besökte vi henne i sin nya bostad. Allt detta vore hanterligt och kanske inte bekomma mig på så starkt sätt om det var uppdelat och hände en sak var för sig med en tids mellanrum. Men när allt skett under en och samma vecka var det som om världen knöt ihop en påse mitt framför ögonen på mig. Tog död på nåt och avslutade en hel historia och påbörjade en helt ny era i mitt liv. 
 
Det var som om jag med ens bara förstod att från och med nu går jag in i en helt okänd framtid totalt avskalad från tidigare trygga former. Det går inte att luta sig när väggar rivs, det går bara att bygga nytt och under tiden får jag sova under bar himmel och fråga stjärnorna vad som döljer sig bakom molnen. under tiden får jag vägledas av drömmarna och låta alla de jag älskar bygga nytt tillsammans med mig, möta dagen med ljus och älska att älska och att älskas oavsett vad framtiden bär i sitt sköte. Det finns en rädsla, men det finns även en trygghet  i och med att man faktiskt upptäcker vad som är viktigt i livet. Vad och vem som betyder vad och tacksamheten över att vara en del i det, av det och med det.
 
 
 
 
Jag lever av lekfullhet
Och allvar så djup och het
Jag drömmer om sagovärldar
Om andra värden
Om upp och ner
Att rätt blir fel

Ge mej en plats på jorden
Inte nödvändigtvis i solen
Men ett eget fönster mot gatan
Jag kan öppna och stänga
som jag behagar

Det är det enda jag behöver
Det är det enda 
som mitt hjärta kräver
Att jag hittar någonstans
där jag kan välja mellan
Lugn och ro

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0