Efter att ha varit vaken över ett dygn och slagits med oro har jag nu sovit en hel natt. Nu först fattar jag känslan när ens barn plötsligt försvinner. Oron över vad som hänt och att inte kunna finnas där är värst. Att bara gå, stå och vänta och inget kunna göra är en tortyr.

 

Efter ett långt dygn, fantastiskt effektiv polisinsatser som valde att sätta försvinnandet i prio 1 och vänner och familj som ställde upp i sökandet kunde vi lämna polisstationen vid fyratiden igår med en tärd och trött tjej som varit vilse en stund. Vi mår alla bra nu och är nöjda över att bara få vara hemma.

 

Igår vid den här tiden var jag övertygad om att jag förlorat ett barn och aldrig skulle få se henne igen. Rädd för vad ont hon råkat ut för. Idag värderar jag tillvaron på ett helt nytt sätt där tacksamheten över att min familj finns hemma, vikten av att se hur många männsikor vi har runt oss när det vl händer saker och dess fantastiska stöd och egna insatser, att se hur polisen prioriterar ett fall och verkligen ger med värme och kärlek i sin proffesionalitet.

 

Det jag kände igår vill jag aldrig uppleva igen och önskar ingen annan någonsin behöva uppleva. För oss slutade historien bra. Tilldelar en tanke till alla dem som också hamnat i liknande situationer som oss men aldrig funnit den försvunna eller funnit han/hon försent och den smärtan det innebär. Den smärtan har jag nuddat vid i tanken det senaste dygnet och bara att nudda vid den var den värsta känsla jag någonsin upplevt.

 

Idag är vi alla tärda, trötta och full av frågor som ännu inte funnit alla svar men det känns ändå som ett obefintligt problem just nu. Det viktiga är bara att allt slutat bra och att världen är full av så mycket kärlek.