När rädslorna tar över och hindrar oss från att göra det vi önskar eller brinner för då spelar det ingen roll ur vi ser ut, bär för skal eller har för skäl, då står vi ganska sårbara och ensamma. Övergivna av oss själva.

När något finns där som vi drömmer om kan förväntningarna ibland växa sig otroligt stora och sätta förbud för oss själva.

Förhoppningen och föreställningen av vad som kommer att ske kan bilda helt oanade mönster när vår hjärna tar överhanden och räknar ut i förväg hur det kommer att se ut i framtiden och föda känslofrön i våra kroppar, som ju mer vi föreställer oss framtiden bara växer och växer till stora träd. Känslorna breder ut sina grenar och tar snart upp all plats i kroppen.

När känslorna tar över oss har vi två val, att gå emot dem eller att backa.

När vi backar kommer sorgen över misslyckandet och den sorgen är vi själva. Och så krymper vi till små, små sandkorn och avsätter oss allt vårt eget värde. Förminskar oss själva, föraktar eller avskyr vår rädsla och förlikar oss med att vi är ett och samma som den känslan. En stor feg fjant.

Och så startar fantasimonstren att skapa åt oss igen om vad vi kunnat förmå oss att göra om vi inte backat. Vad vi antagligen har missat nu när det är för sent och vilken minimal möjlighet vi har att verkligen våga stå för vem vi är, börja göra det vi vill. uppfylla våra drömmar.

När vi går emot våra rädslor vinner vi över våra fantasimonster. Låter oss själva inse att vi är kapabel till så otroligt mycket mer än vi tror. Vi växer.

Att gå emot sina rädslor vore det ultimata och naturliga valet, men det är ju sällan så enkelt. När rädslan tar över har vi ibland svårt att tänka förnuftigt. När rädslofröet har slagit rot och börjar att växa upp till ett träd då går det mycket fort och det är nästan omöjligt att pula ner hela det enorma trädet i det lilla fröet igen.

Det är svårt när rädslan tar över för oss vuxna. Hur svårt är det inte då när man är barn?

När jag såg dina ögon ikväll gick mitt hjärta i två delar. När dina tårar föll tappade jag bitar av mig själv. Din längtan, önskan och förväntan rev inga murar de byggde ett helt berg åt dig att bestiga. Om du visste vad sagolik du är och vad fel dina fantasimonster har skulle du förstå att inga berg kan hindra dig från att uppfylla dina drömmar. Jag beundrar ju ditt sätt att var och jag beundrar den du är, när ska du få upp dina egna himmelsblå ögon och se att hela du är en gåva till världen. En ängel på jorden och älskad i tusen och tusentals miljarder kärlek. Bara just därför att DU är DU.