Idag missade vi ett läkarbesök hos Hab. Det är en mycket dyr affär att missa tyvärr... jag fick iaf möjlighet att tala ostört med läkaren per telefon. Ett samtal som river upp många känslor och frågor. Det är inte alltid lätt att se klart och tydligt på situationer som man väljer att i vardagen intala sig själv omedvetet om att är helt naturliga och övergångna.

Nu väntar iaf ett specialteam att arbeta intensivt för vår del och jag hoppas att vi för en gång skull får hjälp. tyvärr har det inte varit så tidigare. Alla timmar vi suttit på bup och Hab och lyssnat, svarat, vridit och vänt på situationer utan att komma någon stans alls i realiteten. På papper är det snyggt förstås. Dessutom har ju vi haft oturen att ha bytt personal fler gånger varje år sedan dess vi börjat. Det betyder att nya personer sätter sig in i problemet hela tiden, med sitt egna sätt att se problemen på. Och vi har om och om igen fått försöka förklara vad vi vill ha hjälp med. När vi väl nått dit har vi bytt psykolog, kurator och läkare igen.

Jag är ofta för medgörlig. Nickar och håller med och känner att jag vågar och vill testa nya saker och försöker hela tiden att se det positivt. Nu sade jag ifrån ordentligt. Tack vare en underbar läkare på hab blev jag efteråt tackad för min ärlighet med orden: detta borde vi höra oftare. Här brister ju hela det vi står för.