Jag önskade mig lite mildare väder och klev upp till ännu bistrande kyla idag. Man ska önska sig varsamt sägs det. Genom att önska oss något vi inte har är att erkänna att det fattas oss och då kan vi inte heller vänta oss att få det. Är det så? Jag ska dela en liten historia om detta, hämtat från Louise Hay:

"En man boende i norra Mexicos bergområde berättar:

Det hade inte regnat på evigheter, den värsta torkan i urminnes tider. En vän, som är Indian frågade en dag om han vill följa med till en plats där huden mellan världarna är mycket tunn så att regnet kommer igen. Mannen tackade självklart ja och de gick iväg. En lång bit upp i bergen gick de, över svår terräng och värmen gjorde dem ännu tröttare. 

Tillslut kom de fram till en plats där någon byggt en cirkel av stenar. Indianen berättade att cirkels byggdes för så länge sedan att ingen längre känner till vem som gjorde det.

Indianen tog av sig skorna och gick in i cirkeln. Inne i cirkeln tackade han och hedrade förfäderna. Sedan stod han bara där tyst och blundade en stund.

Sen klev han ur cirkeln, satte på sig skorna och sa: nej nu är jag hungrig, ska vi gå hem och äta.

mannen som följt med indianen frågade: Skulle vi inte be om regn?

-  nej om jag bad om regn skulle det aldrig regna. Så fort vi ber om något ska hända har vi redan erkänt att  saknas nu.

-  Om du inte bad där inne i cirkeln, vad gör vi då här?

-  När jag blundade kände jag hur det känns att stå barfota i leran i byn, efter allt regn. och jag kände lukten av allt  regn som rinner ned för väggarna på husen i byn- Sedan kände jag hur jag sprang i säden på åkrarna som växt sig högre än mig av allt regn. Och sedan tackade jag för allt regn som redan fallit."


Vi har så mycket att lära av naturreligionerna tror jag. I det civiliserade samhälle vi idag befinner oss i har vi glömt bort vad livet handlar om. Först när vi lever sida vid sida med naturen kommer vi att kunna ta del av livet på ett sant sätt. Först då förstår vi begreppet om en plats där huden mellan världen är så tunn att vi kan kommunicera med den.  

Vi är ofta för avtrubbade idag för att se själsslöjan i naturens skönhet. När vi betraktar blomman så ser vi i vilket skede den är, outslagen, i sin fulla prakt eller snart vissen och förbi.

Vi ser sällan blomman som en del i livets skapelse, precis som du och jag är,  med dess verkliga skönhet och form och sin unika skapelse som just Den blomman vi för stunden betraktar.

Allt liv har en själ tror jag och naturfolket låter dessa själar uppfylla existensen lika väl som vi människor tillåts att uppfylla den. Först den dag vi i västvärlden kan uppleva detta kommer vi att börja ta mer hand om skapelsens alla former. Om den dagen kommer vill säga. Först den dagen kommer vi att upptäcka hur skört, vackert och sammanflätat livet är och kommer att känna otrolig vördnad och tacksamhet över att vi får ta del av det och den.