Jag följer vulkanutbrottet på Island med fascination. Fascination över vad jorden är kapabel till och vad liten vi människor blir när jorden själv väljer att förmedla sig. Och vad lamslagen vi människor blir när bekvämligheterna vi är vana med i vardagen plötsligt inte längre fungerar.

Speciellt i norden och delar av Europa tror jag detta slår hårt mot oss människor. Vi är inte van med naturkatasrofer, krig eller svält. Vi är helt omedvetna om vad det egentligen innebär att leva i en katastrof. I en osäker eller helt omöjlig miljö. Vulkanutbrottet på Island är i många andra länders ögon en bagatell och en helt acceptabel och fungerande katastrof. För oss däremot är den förödande och oöverstiglig.

Det sitter idag människor från Sverige, norden och Europa på flygplatser runt om i världen och väntar på flyg hem. Vissa saknar medicin, är sjuka eller har någon anhörig i Sverige som behöver dem här. Ändå fokuserar media mer på den svenska exporten och importen. På turismen och den ekonomiska situationen för flygbolagen.

Därför har man nu börjat att släppa iväg ett och annat flyg. Frågan är ju varför man gör det? handlar det om att det är säkert att flyga just nu, eller handlar det om att vi inte har råd längre? Eller att vi helt enkelt inte kan medvetengöra oss om vad naturkatastrofer egentligen innebär? Eller att vi inte har tid att vänta? 

det är ju inte konstigt att jorden börjar tala till oss....


"....och jorden kommer att fortsätta tala till oss....men när kommer vi att börja lyssna till den?"