Per och jag delade på hämtning av barn häromdagen. Per hämtad Lova från kören och jag hämtade David hos en kompis.

jag ringde på dörren och kompisens mormor öppnade och tittade fundersamt på mig.

-Hej det är jag som är Catarina, sa jag. Mormor tittade ännu mer fundersamt på mig.

-Jag är Davids mamma, sa jag.

Mormor lyfte ögonbrynen något och sa:
-Är du davids mamma, du ser ju ut som en liten flicka....

Historien skulle kunna vara slut här. Jag hoppade på små moln hela vägen hem. "Jag såg ut som en liten flicka tyckte hon!" Plötsligt försvann alla mina ålderskomplex huxflux! Wow!

Nu är det ju så att historien inte är slut riktigt här, eftersom Per under samma tid, med samma uppdrag, men med annat barn och på annan plats klev in på barnkören för att hämta Lova. I hallen möttes han av Lovas körkompisar som visste direkt vem han skulle hämta. Så de for iväg för att ropa efter Lova åt honom:

-Lova, din morfar är här och ska hämta dig!

Små mirakel som gör livet så färgrikt! (Här går dessvärre min och Pers uppfattning isär en aning)

Idag ska jag nog ta mig ut och vara påskkärring tror jag. :)