Har just lämnat en ledsen Lova i skolan. Det påverkar mig en massa. Ibland önskar man att man istället kunde ta henne i armen, plocka på henne kläderna igen, strunta i skolan och bara gå hem. Men eftersom jag är vuxen, trots, allt vet jag att det då bara skulle bli värre eller till och med börja att missbrukas och sättas i system....Tyvärr...

Känslan är större eftersom utvecklingssamtalet indikerade på att hon vantrivs mer än jag förstått. Fröknarnas bild av Lova stämmer inte på fläcken överrens med den bild jag har.

Det kändes mer som om de beskrev Miranda än Lova för mig. Och de två systrarna är i vanliga fall som natt och dag i jämförelse.

Jag upplevde samma sak med David förra året. Han beskrevs som ett barn då också som inte stämde in med min uppfattning. Började misstänka redan då att fröknarna inte hann upptäcka eller se barnen för dem de är utan byggde utvecklingsamtalen på antaganden. Beror det på de växande barngrupperna tro? En orolig arbetsmiljö? eller bara samhällets snabba tempo med massa krav och tidspress?

Antingen är det så att de inte brytt sig ett dugg om att lära känna den här damen eller så är det så att hon mår så illa i skolan att hon uppvisar sidor jag inte visste existerade hos henne.

Vet inte vilket av alternativen som är mest skrämmande.