Allting handlar hela tiden om acceptans just nu. Att acceptera det som varit och det som gjorts är inget problem för mig. Jag kan acceptera. Jag kan gå vidare. Jag har accepterat och jag har gått vidare. Trodde jag innan jag såg vissa delar och mönster.  Problemet är att acceptera mig själv. Det jag gjort eller det jag inte gjort. Att tillåta mig själv att förlåta mig själv eller att sluta vara så hård och dömande mot mig själv. Att se är en början och en bit på väg. Just nu välkomnar jag de blockerade tankarna. Just nu sätter jag ord på dem. På så sätt kan ett fredsslut göras. På samma sätt har jag svårt att acceptera det som jag inte hann säga den dagen mamma gick bort. Lägger det som skuld över mig. Hatar mig för det istället  för att bara känna tacksamhet över att jag ändå fick vara med. Det är den tanken jag jobbar med nu. Det är den acceptansen jag kommer att nå om jag ger den tid. Det gör jag nu.