Hisnande tankar...

Stod en stund utomhus igår kväll och tittade upp mot himlen. Runda skingrade moln rörde sig snabbt över himlen. En hisnande känsla kom när jag började fundera över hur högt upp dessa moln rör sig, och hur snabbt. Här nere på jorden står lilla jag under den övermäktiga himlen.

Sen betraktade jag månen som kikade fram då och då mellan molnen, åter igen kom den hisnande känslan om avstånden mella molnen och månen. Mig och månen. Avståndet är för långt redan här för min tanke.

Därefter betraktade jag de små stjärnorna bortom månen. de stora Solarna ute i universum. Tanken försökte att snudda vid universums oändlighet, men den tanken blir så totalt ömöjlig, obegriplig att den gör nästan ont.

Och så åter till mig själv. Lilla jag. Min familj, mina grannar, mina vänner. Tänk att vi får leva under den allsmäktiga himlen. I den oändligt stora tillvaron, för stor och för mäktig för vår tanke.

Och mitt i detta allt studerar vi den lilla vitsippan som slår ut sina blomblad och uppskattar dess skönhet och fantastiska förmåga att bli så vacker! Tänk att vi ser den i det stora världsaltet! Tänk att vi får uppleva att uppleva och leva i denna världsövermäktighet! Och minns vi att se på resten av vår omvärld med samma entusiasm? och på våra medmänniskor? Förstår vi nån gång hur stort själva livet är?

Visst blir tanken hisnande? Visst blir vårt egna liv så hisnande och fantastiskt?

Ibland snuddar tanken vid mig, och hos dig antar jag, men den blir allt för stor för att vi ska kunna förstå ens en del av hela dess skönhet och värde.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0