Igår köpte jag en massa pärlor på leksaksaffären, 25000 pärlor för att vara korrekt, till mig själv, barnen valde såklart andra leksaker också. jag vill pärla mig fina armband. Till min stora besvikelse upptäckte jag att gummibanden som låg i förpackningen för att pärla på var för STOR! Omöjligt att trä pärlorna på det tjocka bandet.
 
Vem konstruerade den här förpackningen? Hur tänkte tillverkarna när de kombinerade innehållet egentligen? Hur många barn har fått en sådan här förpackning i present och insett att de inte kan använda pärlorna???

jag är ju iallafall vuxen och kan acceptera att jag köpt 25000 pärlor i onödan, men visst blev jag besviken. Hur besviken många barn blivit kan jag bara gissa.....

industrin är så ofantligt stor att själen och känslan tappats bort helt och hållet. Nu pratar jag inte bara om pärlor utan allt vi konsumenter köper överhuvudtaget. Anledningen är förstås vårt stora materiella behov som bara blir större och större med tiden.

varför växer det materiell behovet så fruktansvärt?

vad är det vi människor ersätter med materiella ting?

Tänk om vi istället skulle testa att byta ut de materiella inköpen till att ta hand om oss själva. Ge och ta emot kärlek, värme, vänskap, insikt, egentid och harmoni. Hur skulle våra liv se ut då?

Kanske skulle vi få kontakt med våra känslor och önskningar mer......jag tror det i allafall.

Hur som helst så blev det inga nya armband för mig. Och det var ju egentligen det som det här inlägget var tänkt att handla om:)