När jag gick gravid med Miranda, mitt första barn, tänkte jag: Hur ska jag kunna ge henne all den kärlek och omtanke hon kommer att behöva.

Det visade sig att det aldrig var ett problem. Kärleken och omtanken fick en ny mening när hon kom till världen. Jag hade inte en aning om att man kunde älska så mycket. Vårda med så mycket ömhet tidigare.

När jag sedan väntade mitt andra barn tänkte jag: Hur ska jag kunna ge mitt nästa barn så mycket kärlek som jag ger Miranda. Hur ska jag få den att räcka till.

Det visade sig när David föddes att jag inte alls behövde dra ned på kärleken till Miranda för jag hade precis lika mycket kärlek kvar att ge honom också!

När tredje barnet var på väg kom samma tankar igen och även frågan: Hur ska jag få tiden att räcka till till de alla tre.

Lova föddes och en tredje gång fick jag bevisat att tiden, kärleken och moderskapet bara växte och jag hade åter igen fyllt på med precis samma mängd av det jag frågat efter.

Detta fick mig att för första gången förstå hur oändlig kärleken är. Hur mycket vi bär och kan dela med oss. Om och om igen. Utan att den någonsin kan ta slut. Tänk vidare att var människa delar och får av denna kärlek! Tänk då vad vacker vår värld är och vad tacksam vi ska vara att få leva i den.

Ju mer vi tar och ger av vår kärlek, ju starkare växer den sig.