I flytten nu har jag slängt det mesta. Min mamma har sparat alla mina berättelser, dagböcker, teckningar och skolarbeten.

Allt ligger på tippen nu.

Här om dagen ställde jag ut min bricka av trä som jag gjorde på slöjden, bland soporna på altanen som ska iväg till tippen nästa gång.

Idag ångrade jag mig, blev lite nostalgisk, och tog in den igen. Nu följer träbrickans historia:):

Jag hade precis börjat på träslöjd. var tio, kanske elva år? Jag sa till träslöjdsläraren att jag ville ge mamma en stor bricka i julklapp, för hon önskade sig en sådan, hade bara små och fick springa så många gånger för att duka. Träslöjdsläraren sa förstås nej, du kan inte göra en sådan än. Det är för svårt. Kanske nästa år. Men jag tjatade. Sa att jag verkligen ville göra en bricka till mamma. Har alltid varit lite envis (min familj och mina närmaste väljer nog här att läsa MYCKET envis). Hur som helst. Brickidén vann. Jag fick göra den.

Det var svårt. Det tog tid. Och jag minns speciellt hur jag gjorde gigantiska hål på sidorna så att vuxnas händer skulle få plats. Den blev klar till jul och jag kunde slå in den till mamma. Det var den vackraste brickan i världen och jag var så stolt. (ja Cilla och Robert, ibland avancerade jag från stentrollen med garnhår.)

Idag när jag tittar på brickan är den ju inte alls särkilt vacker, och de gigantiska hålen har krympt så att jag (med mycket för små händer) nätt och jämt får plats att hålla i den....

Men den flyttade in i allafall. Man behöver inte slänga allt. Vissa saker bär på så mycket historia att de fyller sin plats genom att bara existera!