Årets pepparkaksbak började i vanlig ordning med en tillfredställd, förväntansfull familj, men efter redan tio minuters stoppa deg i munnen bakandes, hade både Miranda och David tröttnat.... Kvar blev jag, Lova och Per.

Jag tilldelade mig själv uppgiften Kavla. Per kollade plåtarna och Lova stansade ut figurer. Vi höll tålamodet tappert uppe ända mot slutet, då vi svor lite tyst varje gång vi insåg att det blev så mycket deg över från utstansningen att det räckte till ännu en plåt...och ännu en plåt.....och ännu en......

Det var Då Lova och jag roade oss med att göra snoppar till pepparkaksgubbarna. Fnittrade lite tillsammans och skickade in dem i ugnen. De blev ju fin de också:)

Innan baket var vi till kyrkan. Lova var med i Luciatåget. Jag grät flodvis i vanlig ordning. Det är jätte svårt att titta på Luciatåget med alla ljus med gråtdimmiga ögon. Ljuskällorna liksom sträcker ut sig och flyter ut åt olika håll. Man ser verkligen ingenting!

Om du är en lyckligt lottad som inte gråter hysteriskt mot din vilja varje gång du ser: barn sjunga, en fin teckning eller öppnar omdömena, får hem fotopaketen osv osv, så har du förstås ingen aning om vad jag beskriver med ljusföreteelsen. men om du är som mig och gråter då och då så förstår du antagligen precis vad jag menar.

De liksom bländar en och förblindar en så mycket att man verkligen inte ens ser skillnad på Luciabarnen och altartavlan.

ja men hsh, nog med detta, de sjöng ju iaf alla de traditionella Luciasångerna fantastiskt fint allihop, precis som det ska vara på årets Luciadag. Och med julpynt och pepparkaksbak som det alltså också blev idag så börjar faktiskt julkänslan att kännas av litegrann:)