Gränsen mellan ont och gott.....

Vi är snabb på att ta offrets parti. Visa kärleken till offren och hatet till gärningsmännen. Har följt artiklar på morgonen där hatet växt sig över huvudet av svenska folket ute i landet, kring denne gärningsman, . De diagnotiserar honom som psykopat och föreslår införda dödsdomar i Sverige. Åsikterna är många men följer ett och samma mönster. Offret var god och gärningsmannen ond. Och så är det ju. De har ju rätt.

Jag lider med offret och hennes anhöriga som mist henne om livet. Sådana här våldsbrott får inte förekomma i vår civiliserad vardag. Människor är ju goda av naturen. Eller finns det de som är onda? Jag blir kluven i frågan. Och om det nu finns de som är onda så har de ju också anhöriga, familjer och vänner som också blir lidande. Eller är de också onda då när gärningsmannen är så ond? 

I det här speciella fallet vet jag inte vem offret är men kan ändå skicka ut min sympati till de anhöriga.

I det här speciella fallet vet jag däremot vem gärningsmannen är. Och denne gärningsman i mina ögon förändrar min syn om hur gärningsmän ska vara.

Jag har varit nära vän med gärningsmannen. Den onde. Den hatade mördaren. Det värsta är att jag har bara goda och fredliga minnen av gärningsmannen. I mina minnen är han den gode. I andras ögon, de som inte kännt honom tidigare utan blivit varse om hans namn och bild i tidningarna efter händelsen, är han ju bara en ond individ helst utan några som helst rättigheter eller sympati.

I mina ögon har han också gjort ett fruktansvärt brott, men är ändå ett offer på sitt sätt. Liksom de nära sörjande kring honom blir offer i historien också, mot sin vilja. I mina ögon är han den gode som gjort den onda handlingen....vilken kategori tillhör man då? kan man vara både ond och god? kan goda göra så onda handlingar. kan de onda någonsin göra goda handlingar?

Ibland ruskas man om lite mer än annars. Som om man genom livet ska lära sig att se från olika synvinklar vare sig man vill eller inte. Just nu känner jag mest förvirrelse och vet att domen föll i tisdags men hittar inte vad det blev.  Har domen någon betydelse för mig? Troligtvis inte ändå väntar jag mig en typisk amerikansk film historia som uppföljning, där det visar sig att gärningsmannen gripts av misstag. Innerst inne vet jag så klart att det inte alls blir så. Men än hur jag vrider och vänder på historien så hittar jag inte det rätta svaret på mina tankar.

Jag känner sorg, kärlek och sympati till den "onda sidan". Får man ens känna så?

Kommentarer
Postat av: Karin

Jag förstår precis vad du menar och ... jag har kommit att tvivla en del på hela klassificeringen "gott" och "ont". Människor utför olika handlingar och det blir bedömt. Men, om du känner omtanke för honom , låt honom veta det. Det tror jag att han behöver i denna stund av allmänt dömande. Jag minns honom oxå som "den snälle". Kram

2009-12-11 @ 23:30:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0