När jag var barn hade jag en tendens att blixtförälska mig i ting. En sak jag vet att jag gjorde detta med var en liten vit prydnadsfågel.

Jag såg den i en affär, tog ned den från hyllan och lade den i min hand. I min hand började fågeln att leva. Den tittade på mig med sina vita ögon osh sade till mig att den ville bo hos mig. Så i min värld var den levande. Och när den vilade i min hand såg den nästan ut att ha varit formad för min hand.

Jag tog mitt sparkapital och inhandlade fågeln såklart. Ingen leksak skulle ju kunna ersätta dessa varma och bedjande fågelögon. Jag var kär och fågeln var gjord för mig. Så var det bara.


Vi hade en lycklig tid tillsammans!

men det är något visst med barn och porslinsföremål.....de liksom sker alltid en olycka tillsist...så liksom denna gång. Det var en sorgens dag när min lilla porslinsfågel for mot golvet med ett kras och tappade svansen och näbben.... Det var med sorg den begravdes och försvann ur mitt liv.

Nu har det gått en massa år sedan den händelsen. jag har blivit vuxen och fått barn.

Just den här julen ville min äldsta dotter köpa en julklapp till mig. Min äldsta dotter är naturligtvis HELT ovetande om denna fågelhistoria jag just berättat. 

Hon tog sin plånbok och smög iväg till en lokal loppisbutik.

I loppisbutiken finns en miljard små olika grejer att välja på.
Men hon valde något speciellt till sin mamma.
Där från hyllan plockade hon ned en liten vit porslinsfågel, identisk med den hennes mamma haft när hon var barn.
Hon slog in den lilla fågeln med omsorg och gav till sin mamma på julaftonskvällen.

Då och då blir livet lite extra magiskt, ellerhur? Denna julklapp var magisk för mig. Liksom tanken och glädjen över att få vara mamma till minst lika magiska och helt fantastiska barn.

De fullbordar mig hela tiden.