Eurovision; Europas vision

Eurovision i alla ära. Män i klänningar i all ära, kvinnor i skägg med min fulla respekt och politiska budskap också för den delen. Inget är egentligen nytt eller helt obekant i Eurovision. Att konceptet däremot tar skruv i hela Europa, det är nytt. Budskapet om att alla har samma värde och uppmaning om noll telerans till diskriminering pga utseende, färg, läggning, tro eller åsikt sprids som en löpeld genom Europa och programledaren själv går ut med en önskan om att få bära kostym i regnbågsfärger i finalen. Europa förenas till ett gemensamt masskollektivt ställningstagande mot diskriminering och förtryck. Fantastiskt. Bara Ryssland ställer sig utanför. Och mitt i detta festrus så funderar jag om jag vågar skriva på facebook att jag inte tyckte låten var särskilt bra, utan tyckte det lät mer som ett jamesbondintro och inte alls särkilt unikt, eller om det betraktas som om jag är en fientlig diskriminerande bakåtsträvare då som har något emot män som klär sig i klänning eller kvinnor med skägg?Nej det törst jag nog inte skriva. Men om jag däremot stod i folkhavet i Danmark mitt under direktsändning och buade ut två unga flickor som också är på plats för att framföra sin musik, och kanske inte alls har diskriminerande åsikter, eller drar hela rysslands befolkning under en och samma kam som ett diskriminerande folk, bara för att deras hemlands makthavare väljer att gå ut med diskriminerande åsikter, görs jag till en god och ickediskriminerande människa då? Är det så vi skapar ett odiskriminerande samhälle? Är det så vi låter oss vara öppna för alla människor oavsett utseende, kön, tro, läggning eller nationalitet? Ingenting är nytt. Vi människor är minst lika inskränkta nu efter finalen som vi varit innan och i alla tider tycker jag. Eurovision i all ära. Kärleksfulla budskap i all ära. Bra musik i all ära. Rätt låt vann. All ära till Conchita Wurst.

.

Jag önskar inget mer Än att blåsa syre på mitt hjärta För att det som brinner mycket ska brinna mer Men aldrig någonsin brinna ner

ett litet godnatt..

jag har den senaste tiden i mitt liv fått erfarit att när allting runt omkring oss plötsligt rasar blir det allra viktigaste det självklara enkla. det vackraste, det lilla och det som i grunden enda som räknas är att älska och att älskas . Idag står jag rak i ryggen med huvudet högt och vet att jag är rik på kärlek och för mig är det den bästa gåvan jag kunnat fått. Godnatt alla mina vackra vänner och nära kära och tack för att ni lärt mig att åter flyga!

ja just det!



roten

vi människor är experter på att bestämma vad som är roten till det onda. Själv står vi maktlösa inför andras bidragande till samhällsproblem som uppstår. (Invandringen, den bråkiga eleven i klassen, knarkare, religioner, regering etc) Om vi till sist lyckas eliminera det utnämnda onda och problemet kvarstår, vem eller vad ska vi skylla på då?

stör ej. samtal pågår.

Att ha barn är ett ständigt arbete och brist på tid, och nånstans kommer det dåliga samvetet och knackar en på axeln, det där som frågar: har du verkligen hunnit med att se alla dina barn idag? Hjälpt dem med läxan? Lyssnat till deras berättelser? Kramat dem? Älskat dem?

 

Att ha barn med särskilda behov kan ibland innebära ännu mer tid, samtal och möten . Så jag har haft nya möten för att fixa en mötessamordnare eftersom det blir så många inblandade i samma ärende. Barn med flerdiagnoser tillhör nämligen så många skrivbord innan de får ta del av sina rättigheter och livnödvädigheter.  Den senaste tiden har möten överlappat varandra och telefonsamtal likaså.

 

Karin, en av mina väninnor, bad mig idag att skriva ner en dag, för att se hur det gentligen ser ut. Är det så många telefonsamtal? Är det mindre möten och samtal nu,som vi arbetat effektivt en tid med nu. 

 

Så här blev det:

 

7.40 Samtal med Porfyrskolan. Taxin är inte avställd pga någon miss med sjukskrivningen. Passar på att gå igenom lite planering av skolgången. Avslutar samtalet 8.05

 

8.30 Samtal från Lottie Mötessamordnaren nummer 1. (Vi har alltså tilldelats två mötessamordnare som ska ha koll på att inte möten och telefonsmtal tar för mycket av vår tid) hör om det blir möte idag och om hon ska vara med. Jag säger det är läkarbesök idag och inget hon behöver vara med på.

 

9.00 BUP ringer för att säga att läkarträffen är flyttad idag från kl. 10.00 till 11.00

 

11.00 är vi på plats. Doktorn kan ta emot oss 11.30. Skriver ut receptet vi behöver.

 

11.20 Missat samtal från Forsbacka skolan. 

 

12.10 ringer upp skolan. Vikarie på plats. Några uppgifter av privat karaktär reds ut.

 

12.30 porfyrSkolan ringer, väljer att inte svara då jag handlar för att kunna fixa lunch till barnen.

 

13.30 hemma. ringer upp Porfyr medan jag tillagar maten. Planerar skolgång. Och planerar utvecklingssamtal. Väljer torsdag då vi på onsdag har möte med LSS.

 

14.30 Porfyr igen men annan lärare ringer och meddelar ändring av schema nästa vecka.

 

15.30 Åter i Gävle. Åter på sjukhuset. Denna gång Davids obloigatoriska astmakontroll på barnavdelningen. Passar på att hämta medicin på apoteket. En fattas.

 

16.20 Gittan, från teamet runt Miranda hör om vi ska vara med på mötet imorgon. Glömt antecknat det, kommer överens om att inte behöva vara med då det alltså blir den enda dagen den här veckan vi var möteslediga annars.

 

16.25 forfarande i bilen på väg hem poppar vi musik och missar ett samtal från mötessamordnaren, troligtvis ville hon bara höra om vi ska vara med på mötet i morgon. Vi får hoppas någon kollega informerar henne om inte annat ringer hon nog igen....

 

I skrivande stund har klockan hunnit bli 17.15. Jag sitter i köket, skriver och njuter av en kopp kaffe, kroppen och hjärnan är slut och jag behöver sitta ner en stund, samla tankar och skriva av mig. Inser också att jag inte hann ringa doktorn ang det missade receptet. Skjuter det till morgondagen. Lovat ringa ang torsdagsmötet ikväll också, det får jag inte glömma.

 

Och så funderar jag över hur mycket tid jag sparat på telefonmöten och andra möten sedan de två mötessamordnarna arbetat så effektivt med att minska dem. Det jobbet skulle jag också vilja ha. De måste ha det så lugnt och skönt för på deras skrivbord ligger nog telefonen alldeles tyst, för vi möteströtta föräldrar ringer inga onödiga samtal, vi försöker hinna med vår familj när vi har en stund över och skulle aldrig komma på tanken att ringa ett extra samtal om vi inte nödvändigtvis behöver. Vi föräldrar vi försöker ju bara göra alla de där sakerna som bestäms via telefon och möten som ska göras när telefonen är tyst och mötena obokade, och den tiden är ibland något begränsad i byråkrati- och papperssverige. Vi föräldrar försöker ju bara hinna med att vara ostört med våra barn när vi har tid över.


klick

Lova är jätteduktig på internet. Hon kan nästan allting! Och fort kan hon skriva också. Klicka bort onödiga rutor som kommer fram och klicka godkänd, hämta hem eller ja, tack. Sånt kan hon. Sånt är hon jätteduktig på. Och nu har hon gått med i en bokklubb. För de är så snäll och skickar fina premier. Det hann hon läsa. Klick, klick, klart. Det var hon också jätteduktig på. Och jättesnabb.

mötesmissbruk

efter X antal mötesveckor ska vi idag ha möten om tidigare möte och nästkommande möte. Mötet vi ska ha imorgon handlar om förra mötet och varför inget hände efter det. Fast egentligen vet vi ju redan det, för efter ett sjok samtal den senaste veckan har jag fått reda på att ingen av ansvarstagarna påstår sig vara ansvarig att utföra uppgifterna som redan bestämts på tidigare möten, och att pengar inte finns att genomföra dem. Mötet är med andra ord enbart principsak. För att det är bestämt så enligt svensk lag. Tänk vad mycket pengar Sverige, kommuner och landsting skulle kunna spara om de inte betalade sin arbetskraft för att sitta på möten hela dagarna. Tänk vad mycket hjälp alla behövande, sjuka, utsatta eller vårdberättiga skulle få då. Det skulle säkert bli en sudd över till nåt mer bra också åt svenska lagstiftare och dess trotjänare. Hjärnor till exempel.

man måste vara stark för att vara svag

Vårat samhälle, Sverige, är uppbyggd av lagar och regler för allt och är omslutet av ett skyddsnät som ska täcka varje liten paragraf....får de oss att tro iallafall. Det är först när man hamnar nånstans bland eller mellan paragraferna som man upptäcker att det inte håller.
 
Skyddsnätet kan kanske hålla om du håller dig innanför ramarna eller förväntar dig att inte erbjudas valbara alternativ. Om man däremot förväntar sig att få human hjälp idag krävs ofta att man själv är tillräckligt förnuftig  för att förstå att våra rättigheter ibland göms bakom de ekonomiskt belastade ramarna och då måste vi sen vara rejält envis för att få ta del av dem....
 
med andra ord ser vårt system allt för ofta till att det är de starkaste svaga som får de svagaste behövandes rättigheter, det är de friskaste sjuka som får det sjukaste behövandes möjligheter. Du måsta alltså vara stark för att vara svag och frisk för att vara sjuk eller ha en omgivning omkring dig som är beredd att slåss för din skull och därmed riskera att själv falla i striden.
 
För det tär och tar av ens krafter att strida. paragrafer och regler och myndigheter har en förmåga att ständigt sticka knivar i den som strider och tugga sönder dess själ genom att finna nya paragrafer eller sätta dig i årslånga väntrum medans pappersarbete utförs. 
 
Det här samhället vi lever i idag har ett skyddsnät som är överbelastat idag av svaga, utbrända, sjuka och stressade människor som slagit sig blodig genom sitt liv tills dess att kraften tagit slut. 
 
Regeringen frågar sig varför så många i Sverige är utbrända idag, sjukskrivningar ökar eller vårdhem överbelastas. ibland önskar jag att regeringen själv skulle få prova på att vara människa, för det är faktiskt en skillnad att vara det på papper och att vara det i verkligheten. Vi människor har känslor som ständigt är i rörelse och en kropp som ibland behöver vila. Det har man missat i den svenska statistiken och i paragraferna och jag är inte alls förvånad över varför det svenska skyddsnätet är överbelastat och det är bara för att vi får gå en helt omännsklig och torterande väg för att ens nå det och dessutom se till att inte falla innan vi nåt det.

Är en kränkande svensk

Fatsnade en stund igår vid ett debattprogram på TV angående kyrkan och skolan. skolan fanns inte med, men representanter för kyrkan fanns på plats samt föräldrar som är emot att barnen ska ha skolavslutningar, lucia och andra evenemang i kyrkan. 
 
Vi är ett demokratiskt och sekulariserat land i dag. sade en förälder och att hon själv sjukskrivit sina barn på lucia och annat för att de ska slippa gå i kyrkan. 
 
Och jag blir bara mörkrädd i det här samhället.....Vi ska vara så jä-la rättvis och demokratisk till den grad att det blir fanatiskt och stjälper nog mer än det hjälper.
 
Vi får inte hissa svenska flaggan idag, för att de som inte är svenskfödd kan bli kränkt...(?) Inte sjunga den blomstertid nu kommer, på avslutningar, för den är kristen (??) vi får inte säga han och hon utan ska säga Hen, för att inte nån ska bli kränkt över att bli utpekad som tex flicka bara för att hon saknar snopp (???) 
 
Svenskar och sverige skrämmer mig som sagt och jag tror att vi bara skapar större och större klyftor, förstärker hatet mellan olika grupper mer och mer i vår kamp att ta bort allt som är vår kultur, våra traditioner och till och med våra kön, bara för att vi ska vara så fantastiskt neutrala och icke dömande.....
 
fast jag tror faktiskt att ingen annan med utländsk härkomst känner sig kränkt om vi firar midsommarafton med svenska flaggor öppet och inbjudande så att alla kan få vara med., (ingen blir ju kränkt av grisfesten på kanarieöarna, carnevalen i rio, oktoberfesten i tyskland osv) Jag tror inte heller att en pojke skulle bli kränkt om vi råkade fatta att han har en snopp trots att han leker med dockor eller klär sig i cerist....Men jag tror att folk blir kränkt av att alltid tro sig bli kränkt och ännu mer tror jag att hatet frodas ännu mer av att tro att andra blir kränkt, tvingas plocka bort och förändra sina ursprungliga traditioner bara för att nån annan bestämmer att våra handlingar annars kränker....
 
Under debattprogrammet igår och den envisa mamman full av föraktmot skolans ideer om att "tvinga" hennes barn att gå i kyrkan funderar jag över att: Om det nångång sker en fruktansvärd katastrof runt hennes barn och i skolan och kyrkan öppnar portarna för de drabbade, så som de faktiskt och helt fantastiskt gör varje gång vi behöver. Ska då mamman sjukskriva sina barn även då så de inte går och sörjer bort och pratar av sig med andra drabbade i kyrkans lokaler.....eller duger kyrkan då.....?
 
Tror faktiskt vi mest är så jädrans feg idag så att vi inte längre vågar ta parti för oss själva och våra egna önskningar. Och om vi nu inte vågar det bhur tusan ska vi då våga stå upp för andra, våga bjuda in eller ställa upp? Det enda vi vågar är till slut att hat, finns ett fack med andra som hatar det som vi hatar eller bara vara bitter åt att inte få vila en stund i urgamla men trygga traditioner, utan att göra en så stor grej av det...
 
Vissa kallar de här ideerna demokrati.....för mig är demokrati att fritt få fatta sina beslut.....det här är inte demokrati för mig. Det är precis lika styrt som innan vi tog bort flaggor, lucia eller kön. Det här är inte demokrati det här är kränkande om du frågar mig.

känner mig

hudlös och sårbar. som om jag kastar mig ut från ett stup utan att veta om jag bär vingar
under kläderna som kan bära mig. Ibland är vi små och lättbrutna. Just idag är jag liten och trasig.
Lämnar över mina tankar och slutar ställa frågor. Förlitar mig till att kärlek bär mig om vingarna
är brutna. Känner inte misstro utan tacksamhet och tillit till att världen är till för alla och vill oss gott.
Idag är jag liten och skör bara för att jag imorgon skall kunna vakna och känna mig stark, trygg
och hel. Det är en del i livet det också och som får oss att växa. Just nu förbereder jag mig inför
förändringar och växande. Tillit och tacksamhet är dagens mantra.

pojkbandsparodi med melodi

Har den senaste tiden fått så många påminnelser om tidigare delar i livet. Möten, händelser och plötsliga minnen som dykt upp. Det har säker en mening det med:) Här är en video från en klockren skara klasskamrater från gymnasietiden. Det här är humor när den är som bäst. Bara namnet är ju genialiskt. Kul att det finns bevarat och förevigat på youtube också......:)
 
 
 
 
http://www.youtube.com/watch?v=rH96BIitzQY&feature=share&list=PL3AE52128D605AF6F

knyter ihop och knyter upp.

De senaste dagarna har allt varit omkullkastat här hemma. det känns som om tröttheten är det som fysiskt märks som mest just nu, det är svårt att hinna förstå och vara med på allt som sker och samtidigt går tiden i stilla gång som om visarna på klockan inte rör sig....som om allt står still. vi samlar oss och accepterar det som sker.
 
På onsdagen var Miranda äntligen hemma och den dagen lät vi bara vara som den tillät sig att bli. fylld av kärlek, kramar och tacksamhet.
på torsdagen hälsade vi på min pappa som fyllde år på sjukhuset där han skrevs in på onsdagen på grund av sitt dåliga hjärta. Det var samma dag som jag åkte förbi vårt gamla hus i sandviken, det hus som stått tomt sedan min mamma dog och som är den plats jag förknippar med mamma som mest, bara för att se att det nu ska rivas. Och det var dagen därpå som min syster träffade en av våra kusiner av en tillfällighet som berättade att mormor flyttat ifrån sitt gamla släkthus och in på ålderdomshem, så på lördag besökte vi henne i sin nya bostad. Allt detta vore hanterligt och kanske inte bekomma mig på så starkt sätt om det var uppdelat och hände en sak var för sig med en tids mellanrum. Men när allt skett under en och samma vecka var det som om världen knöt ihop en påse mitt framför ögonen på mig. Tog död på nåt och avslutade en hel historia och påbörjade en helt ny era i mitt liv. 
 
Det var som om jag med ens bara förstod att från och med nu går jag in i en helt okänd framtid totalt avskalad från tidigare trygga former. Det går inte att luta sig när väggar rivs, det går bara att bygga nytt och under tiden får jag sova under bar himmel och fråga stjärnorna vad som döljer sig bakom molnen. under tiden får jag vägledas av drömmarna och låta alla de jag älskar bygga nytt tillsammans med mig, möta dagen med ljus och älska att älska och att älskas oavsett vad framtiden bär i sitt sköte. Det finns en rädsla, men det finns även en trygghet  i och med att man faktiskt upptäcker vad som är viktigt i livet. Vad och vem som betyder vad och tacksamheten över att vara en del i det, av det och med det.
 
 
 
 
Jag lever av lekfullhet
Och allvar så djup och het
Jag drömmer om sagovärldar
Om andra värden
Om upp och ner
Att rätt blir fel

Ge mej en plats på jorden
Inte nödvändigtvis i solen
Men ett eget fönster mot gatan
Jag kan öppna och stänga
som jag behagar

Det är det enda jag behöver
Det är det enda 
som mitt hjärta kräver
Att jag hittar någonstans
där jag kan välja mellan
Lugn och ro

anmäld försvunnen

Efter att ha varit vaken över ett dygn och slagits med oro har jag nu sovit en hel natt. Nu först fattar jag känslan när ens barn plötsligt försvinner. Oron över vad som hänt och att inte kunna finnas där är värst. Att bara gå, stå och vänta och inget kunna göra är en tortyr.
 
Efter ett långt dygn, fantastiskt effektiv polisinsatser som valde att sätta försvinnandet i prio 1 och vänner och familj som ställde upp i sökandet kunde vi lämna polisstationen vid fyratiden igår med en tärd och trött tjej som varit vilse en stund. Vi mår alla bra nu och är nöjda över att bara få vara hemma.
 
Igår vid den här tiden var jag övertygad om att jag förlorat ett barn och aldrig skulle få se henne igen. Rädd för vad ont hon råkat ut för. Idag värderar jag tillvaron på ett helt nytt sätt där tacksamheten över att min familj finns hemma, vikten av att se hur många männsikor vi har runt oss när det vl händer saker och dess fantastiska stöd och egna insatser, att se hur polisen prioriterar ett fall och verkligen ger med värme och kärlek i sin proffesionalitet.
 
Det jag kände igår vill jag aldrig uppleva igen och önskar ingen annan någonsin behöva uppleva. För oss slutade historien bra. Tilldelar en tanke till alla dem som också hamnat i liknande situationer som oss men aldrig funnit den försvunna eller funnit han/hon försent och den smärtan det innebär. Den smärtan har jag nuddat vid i tanken det senaste dygnet och bara att nudda vid den var den värsta känsla jag någonsin upplevt.
 
Idag är vi alla tärda, trötta och full av frågor som ännu inte funnit alla svar men det känns ändå som ett obefintligt problem just nu. Det viktiga är bara att allt slutat bra och att världen är full av så mycket kärlek.

det bor en ängel i mitt rum.....

Har köpt mig en ängel. I min smak den vackraste ängel jag sett. Men smaken är som kännt som baken och Per trodde faktiskt att han började bli förvirrad när han inte visste om han befann sig på jobbet eller hemma i köket......fast så lik en gravsten är hon nte alls det.
 
Sedan har missnöjet redovisats i sin dolda form.
 
Per säger inget längre....bara ser till att alltid lägga skräp i hennes händer....och dessutom påstår han att han inte alls lagt nåt där och att säkert det är nåt FEL på henne som gör att det blir så där......det tror inte jag....
 
nu står hon dessutom mitt på köksbordet, rätt under lampan och strålar som hon förtjänar och så att man ser henne även utifrån, in genom fönstret, om man råkar gå förbi......Så Per är noga att dra ihop gardinerna och jag drar ifrån dem. Den dolda kampen fortsätter och smaken förblir väl tudelad och det är ju tur att hon är för stor för att gömmas iallafall....
 
 
 
 
 

RSS 2.0